tisdag 31 januari 2012

Den mjuka sidan


Jag gillar att sova, helst tio timmar i rad.
Gillar kuddar och mjuka tyger, de där urtvättade lakanen
Som man haft sen man var liten.

Jag gillar mjuka smaker, som jordgubb.
Gillar inte läsk med för mycket bubblor
Som gör ont i näsan.

Jag gillar vantar, och mössor.
Jag gillar varma kläder, de där fula
Men ack så sköna.

Jag gillar snälla ord, de man behöver.
Gillar folk som ser att här behövs ord
Som värmer och helar. 

Jag gillar folk som vågar vara mjuka både på in- och utsida.

tisdag 24 januari 2012

Det är så fint när solen går upp, skiner på trädstammar, på fruset gräs, på droppar som frusit fast, på bolmande andedräkter, på koltrastar som skuttar runt i buskaget, på knoppar, på världen.
Det är så fint så.

måndag 23 januari 2012

Fy fan för dem.


Någonstans i Sverige vaknade det en ganska ledsen människa idag. Han heter Håkan.

Håkan är som de flesta andra människorna i Sverige, han försöker spara slantar genom att krypa genom hål i lagar och regler, han uttrycker sina känslor även om det går lite väl fort ibland och han kan, av förståeliga skäl, inte ha koll på varenda liten regel som har upprättats sedan år 1750. Håkan är alltså en ganska vanlig människa. Det enda som skiljer Håkan från ganska många andra i Sverige är att han var partiordförande för Socialdemokraterna så sent som i fredags. Nu har han avgått och det är han, av förtsåeliga skäl, väldigt ledsen för.

Några som däremot inte är ledsna är Sveriges samlade journalistkår. De sover antagligen fortfarande ruset av sig efter att i champagne ha skålat sin seger; ännu en gång har de lyckats knäcka en människa totalt! För det är precis vad de var ute efter.

Den häxjakt som har bedrivits på Håkan Juholt ska inte förväxlas med ärlig, grävande och skicklig journalistik. Den är gjord av storykåta besserwissrar som någonstans i sitt förflutna gått en kvällskurs i att skriva, en kurs där man inte en gång tog upp ord som respekt, medkänsla och förståelse. På samma kurs gick de som gjorde Sanningen om Sommerlath som handlade om Drottning Silvias pappas eventuella nazistiska bakgrund och där gick också alla de som glatt kastar skit på svenska kändisar endast i hopp om att få till nästa stora scoop.

Fy fan för er. Fy fan för att vårt rättsväsende idag heter massmedia istället för domstol där självutnämnda journaliståklagare, krönikörjuryer och rubriksättardomare dömer med lösa rykten och suddiga bilder som bevis. Fy fan för er, fy fan för er yrkesstolthet. Den räcker inte längre än till årsmötet för Klubben för Inbördes Beundran.

Någonstans i Sverige vaknade en ganska ledsen människa idag. Han heter Håkan. Han var en människa som gjorde sitt jobb, tyvärr var det några idioter som trodde att de gjorde sitt jobb som förstörde hans liv. Fy fan för dem, fy fan. 

onsdag 18 januari 2012

Det hade räckt med bara en gnutta

Jag gör listor. Checklistor. Att-göra-idag-listor. Att-göra-imon-listor. Att-köpa-listor. Låtlistor.

(Livet blir så mycket lättare när man vet vad man ska göra/köpa/lyssna på. Helst planerat en halvtimme i taget.)

Jag checkar av.  Stryker över. Kryssar i rutor. Suddar ut.

(Finns det någon större njutning än när man inser att man blivit klar? När listan är tom?)

Jag dubbelcheckar. Trippelcheckar. Ringer en extra gång.

(Och finns det någon större skräck än den som gnager i magen när man tror att något gått galet? Riktigt snett?)

Jag kan vara en jävel på planering och ordning och jag vet att det finns de som med glädje hade gett sin ena överläpp för att få bara en gnutta av den här egenskapen. Att någon gång få känna att man har full koll, att man är ute i god tid och att man vet vad som väntar härnäst. Så ser min tillvaro ut i många fall. Det finns plan A, plan B och plan C och de är planerade sen långt tillbaka. De är nerskrivna och sparade på två platser, de är igenomlästa och ihågkomna. Det finns tid inplanerad till planering, det finns planering som planerar, just det, planeringen. Tydliga instruktioner, raka rör.

Men så var det det där med bara en gnutta. För...

Jag kan inte ha olika färg på klädnyporna. Olika avstånd mellan glasen i skåpet.

Jag kan inte ha lådor som inte står i storleksordning. I färgordning. Kan inte ha låtlistor som inte är i bokstavsordning.

Jag kan inte sluta när jag har börjat. Kamma mattfransar, snurra kastrullhandtag, vecka gardiner, sortera clementiner. Det är millimeterrättvisa som gäller.

Det finns ingen som hade gett ens en gnutta av sin överläpp för de här galenskaperna. De följer med, som en oönskad bonus. De är värre också; jag kan låta bli att göra listor, men står inte alla kryddburkar med namnen åt samma håll så finns det inget som är viktigare just då än att se till så att de står rätt. Det går inte att förklara vad som händer annars, för i värsta fall finns inga alternativ. Måste. Vända. Burkjävlarna. Och jag vet, allt det här låter påhittat och dumt som bara den, men så är det.

Ingen vill ha om så bara en gnutta av det där.

tisdag 10 januari 2012


Stanna lite
på samma ställe
lugna andetag
ta igen

de här dagarna
liksom alla dagar
kommer

bara för att gå

måndag 9 januari 2012

Till dagens födelsedagsbarn som tycker så mycket om när jag bloggar


Fint som snus är det.
Eller nej, fint som sol och vind
och stjärnor och kattungar
och leenden och varm sand

Fint är det, att bli äldre
så fina vi blir.
Vi blir fina både inne och ute,
fina som
sol och vind
och stjärnor och kattungar
och leenden och varm sand.

Lite som snus också,
som den bittra smaken
man kan inte riktigt
njuta helt ändå.

tisdag 3 januari 2012

Gårdagens inlägg

var menat som en spark i röven på alla gnällspikar som gnäller över hur högt bensinpriset är samtidigt som de rullar ut sin stadsjeep från uppfarten.

Var menat som en tumutdragarhjälp för alla segervissa som står i startgroparna och bara väntar på att bli ivägputtade.

Men framför allt var det menat som en mjuk klapp på kinden på alla de som känner ängslan, ångest, oro, skräck och uppgivenhet inför det nya året och åren som kommer därpå. En liten vink om att det kommer att bli bättre och att det inte ens är särskilt dåligt just nu. Att alla ni har mycket kvar att ge och framför allt att få. Att livet inte alls måste vara den ena för jävliga dagen efter den andra utan rätt hyfsat bra, kanske till och med väldigt bra om man lägger manken till. Ni kan, vi kan.

Så var det menat.