lördag 7 mars 2015

Åldern är ett vapen och en sköld

Kvinnan som sitter vid bordet mitt emot mig sträcker på sig och lägger armarna i kors över bröstet. Hon avslutar sin presentation med orden "jag har drivit det här företaget i 35 år. " 35 år tänker jag, det är 15 år längre än jag ens funnits till. Efter hennes avslutade presentation är det min tur att kort presentera mitt företagande. Det blir en kort presentation.  

En annan plats, en annan kvinna. Ungefär samma ålder som den första. Hon får mikrofonen av moderatorn och hon reser sig upp för att vi andra ska se henne bättre. Så säger hon "jag tycker att det borde ges kurser inom det här ämnet, särkilt för yngre idag för de kan ju inget om det här idag!" I den här gruppen är det påfallande tydligt att jag tillhör de yngre. Mitt utseende avslöjar mig. 

Jag har vant mig vid att vara en av de yngre, många gånger yngst, när jag möter nya människor via mitt arbete. Ibland även på fritiden. Jag nämner ogärna min ålder, för det leder inte sällan till höjda ögonbryn och något i stil med "oj, jag har ju en dotter som är lika gammal som du!"

Och för att inte skuldbelägga någon; vart jag än kommer så blir jag varmt välkomnad. Som en frisk fläkt, som en ung talang. Trots mina bristande kunskaper och smala erfarenheter efterfrågas min åsikt. Den respekteras i samma grad som alla andras, vrids och vänds på. Antas eller förkastas, precis samma förfarande som för alla andra, oavsett ålder. Det går dock inte att komma ifrån klumpen i magen när en grupp människor med gedigna utbildningar och lång erfarenhet, både livsmässigt och arbetsmässigt, efterfrågar ens tankar och idéer. Vad kan jag komma med? Vad har jag under mitt korta liv hunnit uppleva som de inte har upplevt? Vad vet jag? Den prestationsångesten vet var den sitter. 

Åldern blir ett vapen; den förlamar och förminskar. 

Att vara ung, eller rent av yngst, är inte enbart av ondo förstås. Alla mynt har två sidor. Åldern är också en sköld som man kan hålla framför sig, som en ursäkt. Jag är ung och naiv. Ung och osäker. Ung och ovetandes. Det kan vara skönt att ibland gömma sig bakom ungdomens många attribut, gömma sig bakom de egenskaper som tillskrivits de unga. Vara liten. 

Åldern är ett vapen och en sköld. I många sammanhang räknas man som ung upp till 35 år, så jag hinner vänja mig många gånger om. 

onsdag 4 mars 2015

Vitt & fint

Långt innan dess att vi skulle flytta börja jag samla på mig pryttlar som vi skulle behöva, framför allt i köket. Jag har alltid haft en ganska neutral inställning till färgen blå, men nu fick jag dille på just det. Blåa glas, blå bestick (ja faktiskt - handtagen var i ljusblå plast), tallrikar med blå mönster, blå skålar, blå uppläggningsfat osv. Allt var blått och jag bara älskade det!


Det var en kortvarig kärlek, tyvärr. När vi hade ätit på de blåmönstrade tallrikarna i ungefär ett år så ledsnade jag. Porslinet var tjockt, besticken av plast. Det gick stick i stäv med vad jag egentligen tyckte om, och så började jakten på nytt. Den här gången med ett tydligare fokus på material, hållbarhet och färg - allt skulle vara vitt. Så neutralt det bara gick.

Djup tallrik, liten skål och temugg från Swedish Grace. Ostkupan kommer från Erikshjälpen.

Efter lite om och men så föll valet på en alldeles särskild porslinsserie, Rörstrands Swedish Grace. Så vanlig, så älskad och så bra. Det står alltid högst upp på önskelistan inför jul & nyår, Swedish Grace. Det är dessutom lätt att hitta andrasorteringsexempel, där den minsta av fläckar kan vara orsaken till en stor prissänkning. Vilket är tacksamt, eftersom det är stor prisskillnad mellan mina gamla blåa loppisfynd och dessa kungligheter. Men smakar det så kostar det...

Och nej, helt vitt gick det inte att hålla. Den rosa muggen var en julklapp som jag i vanlig ordning blev alldeles nerkärad i, och nu finns det två i skåpet.

tisdag 3 mars 2015

Att göra själv

Jag älskar att safta, sylta, torka och frysa! Likt en hamstrande ekorre far jag runt under sommarhalvåret och plockar blommor, bär, frukt och grönsaker. Jag tror att det är en stor anledning till att jag myser varje gång jag öppnar frysen och ser allt vårt fina kött, det känns tryggt att veta att det finns där.



Det här beteendet funkar dock inte i längden om det inte finns någon logik. Vi har inte användning av 20 liter koncentrerad flädersaft eller två liter hallonvinäger, det tar bara plats och skapar irritation varje gång vi får stuva om för att något annat måste in i kyl, frys eller skafferi. Inför den här säsongen har jag därför bestämt mig för att göra en lista på vad vi faktiskt äter under året och skulle ha glädje av.


Om jag får lust att gå loss i köket i sommar, så ska jag lägga energin på följande konserveringar:
Inlagd gurka
Inlagda rödbetor
Jordgubbsylt
Lingonsylt
Blåbärsylt
Ketchup
Torkad banan
Torkade äppelringar
Frysta bär (toppen för desserter sen)

Vi får se om det funkar!

Kalaset

För några veckor sedan firade jag födelsedag nummer 22! Eller firade och firade, visst blev jag firad av min familj men själva födelsedagen spenderades på jobbet, dessutom efter flera dagars intensivt jobb och jag var helt slut. Det var inte hela världen, för flera veckor innan dess hade jag skickat ut en liten inbjudan till...ett teaparty! Jag inspirerades starkt av Underbara Claras blogginlägg om en väninnas teaparty, det var precis min typ av kalas. Eller som det så passande heter på engelska, my cup of tea.


Så i lördags var det dags! Vi var i vanlig ordning sena med precis allt, tack och lov kom flera av gästerna tidigt och fick helt enkelt hjälpa till i köket. Tack snälla ni!


 Tanken var att bjuda på en uppsjö av små godbitar, och det lyckades vi med tror jag. På den lite matigare fronten hade vi snott ihop små gubbrörsmackor, lax&pepparrotssnurror (alltid lika gott!), snittar med rökt bog & picklad rödlök och sist men inte minst minisandwisches med leverpastej & inlagd gurka. 




Sötsakerna då? Jo då: minimuffins i två smaker, choklad och vanilj med svartvinbärstopping, kokostoppar, bondkakor, chokladbollar, kardemummaskorpor och vetelängd.





Till mångas stora lättnad hade vi sett till att det fanns annat än te att dricka. Saft och kaffe serverades också. 



Summan av kardemumman: en underbar eftermiddag och kväll i goda vänners lag! Vi pratade, skrattade, fnissade och himlade med ögonen åt våra respektive män/sambos/pojkvänner (som denna kväll hade fått stanna hemma framför Melodifestivalen). Jag fick en smärre chock när vi reste oss för att avrunda och jag upptäckte att klockan var nästan tio! 

Ett stort tack till alla som ville komma! Och tack till lillesyrran som tog dessa fantastiska bilder medan jag mest sprang runt i cirklar. 

måndag 2 mars 2015

Att vara knepig

”Men varför måste du alltid vara så knepig?” säger min förtvivlade man och tar sig för pannan. Det här med att jag är knepig, det bråkar vi ofta om. Ja, varför måste jag det? Är jag alltid det? Är jag den som alltid säger emot och gör tvärtom bara för att jag kan? Nej, så är det förstås inte. Egentligen är jag ganska mild och tillmötesgående. Det finns ett stort värde i att få ta del av andras syn på saker och ting, och att begrunda dessa innan man själv uttalar sig om sin åsikt. Men att göra som andra gör eller säga som andra säger bara för att det hör till god ton, det finns det inget värde i över huvud taget.

Vi är olika, från början till slutet. Det vore konstigt om vi alla gjorde och tänkte likadant, men påfallande ofta förväntas vi göra och tänka som alla andra ändå. Vi ska foga oss för att undvika att frågor ställs, hålla med för att slippa konflikter. Vad är vitsen med det? Vad är det för typ av vänskap som inte klarar av att man tycker olika och har olika behov?


Så ibland är jag knepig, jag håller med om det. Många gånger handlar det om ork, att jag inte orkar foga mig eller hålla med. Det tar mer energi att trycka undan känslorna än att ge utlopp för dem, och jag är inte rädd för att bråka eller uppfattas som knepig. Alla människor funkar inte ihop, för vi är olika och så måste det få vara. Det spelar ingen roll om vi är ungefär lika gamla och har ungefär lika jobb och ungefär lika bakgrund, vi kanske ändå inte funkar ihop. Då är det jag som är knepig.