För två år sen, så var jag också en riktig nybörjare i trädgården. Jag var en glad och entusiastisk trädgårdsnovis, som utan större tillförsikt eller eftertänksamhet spatserade ut i ett av trädgårdens hörn och deklarerade att här; här skulle mitt kryddland vara.
Ibland är det tur att man gör saker, utan att veta vad man egentligen gör. Till exempel hade jag ingen tanke på att de där små ruggiga plantorna man köper på Willys eller Ica inte är gjorda för att tåla varken högsommaråska eller vargavintrar, att de är gjorda för att bli använda och sedan slängda. Våra blev använda (såpass att det bara återstod en liten ruggig stubbe) och sedan utplanterade i ett hål i gräsmattan. Pang bom, inga krusiduller här iinte. De hade tydligen inte heller någon aning om vilka de var eller vad de var gjorda för, för de står där än och är stora som pilatesbollar!
Jag planterade glatt; gräslök (lever, minst sagt), dill (levde och blommade som bara den, men de är trots allt ettåriga), koriander (klarade dessvärre inte vintern), citronmeliss (lever) och...mynta (lever...).
Min mynta lever alltså och jag kan berätta, att den lever för kung och fosterland. För där i min nybörjarentusiasm och alla kryddor omkring missade jag en av trädgårdens gyllene regler; gräv alltid ner myntor i en spann utan botten. Detta gjorde inte jag och det har straffat sig. Varje vår kommer det upp en luddig matta i hela landet, av just mynta. Många säger att kirskål är guds straff, men de har aldrig haft en mynta i sitt land! Den växer och växer och växer så det står härliga till.
Många gånger har jag ångrat att jag inte gjorde rätt från början och att jag nu måste ligga på knä och dra upp det förbannade ogräset. Att det svämmar över hela landet och sprider sig ut i gräsmattan.
Men, inget ont som inte för något gott med sig. För den livskraften finns det helt enkelt inget annat ogräs som kan rå på, varken klöver, mormors glasögon, gräs, smörblommor eller maskrosor får plats i mitt myntaland. Mitt land är ett kryddland och inget ogräsland! Även om jag tröttnat på myntans framfart och slitit upp alltihop, så vet jag att den kommer tillbaka nästa år. Det kan inga torra somrar eller hårda vintrar rå på. Dessutom är den alldeles ätbar. Idag ska den faktiskt bli glass.
Så myntan är, trots allt, mitt allra finaste ogräs.
Bilderna är tagna i Örtagården i Osaby, där myntorna också blivit planterade utan spann. Däremot handlar det inte om en sorts mynta, utan ursprungligen om 30 olika sorter som nu växer hej vilt i landet. På bilderna (uppifrån och ner) är det Pepparmynta, Temynta, Extra krusig krusmynta, Harmynta och Grönmynta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar