Att vara knepig

”Men varför måste du alltid vara så knepig?” säger min förtvivlade man och tar sig för pannan. Det här med att jag är knepig, det bråkar vi ofta om. Ja, varför måste jag det? Är jag alltid det? Är jag den som alltid säger emot och gör tvärtom bara för att jag kan? Nej, så är det förstås inte. Egentligen är jag ganska mild och tillmötesgående. Det finns ett stort värde i att få ta del av andras syn på saker och ting, och att begrunda dessa innan man själv uttalar sig om sin åsikt. Men att göra som andra gör eller säga som andra säger bara för att det hör till god ton, det finns det inget värde i över huvud taget.

Vi är olika, från början till slutet. Det vore konstigt om vi alla gjorde och tänkte likadant, men påfallande ofta förväntas vi göra och tänka som alla andra ändå. Vi ska foga oss för att undvika att frågor ställs, hålla med för att slippa konflikter. Vad är vitsen med det? Vad är det för typ av vänskap som inte klarar av att man tycker olika och har olika behov?

Så ibland är jag knepig, jag håller med om det. Många gånger handlar det om ork, att jag inte orkar foga mig eller hålla med. Det tar mer energi att trycka undan känslorna än att ge utlopp för dem, och jag är inte rädd för att bråka eller uppfattas som knepig. Alla människor funkar inte ihop, för vi är olika och så måste det få vara. Det spelar ingen roll om vi är ungefär lika gamla och har ungefär lika jobb och ungefär lika bakgrund, vi kanske ändå inte funkar ihop. Då är det jag som är knepig.