Det vill säga, precis likadant som då i juni när de bestämde sig för att lägga ner. Jag vet hur löjligt det här låter, men det gör fortfarande ont på något sätt att se det. Som om det handlade om en själv personligen, lite märkligt men det är sant. Förra sommaren blev det åtminstone Tivolirocken i K-stad som plåster på såren, dessutom blev det ju Karl-Oskar, fast det var ju inte som besökare utan jobb. I år hoppas vi på jobb på Siesta tillsammans med en go vän och kanske Karl-Oskar också, om vi har lite tur båda två.
Och vet ni, när man har jobbat med den här typen av grejer ett tag/några gånger så blir det svårt att komma ur det. Jobbgrejen alltså. Jag har insett att jag på senare tid faktiskt kan tycka att det är lite jobbigt, ibland rent av ganska jobbigt, att gå på en konsert eller ett jippo och bara vara besökare. Det saknas en dimension av upplevelsen, man har ingen aning om vad som har hänt, händer och ska hända bakom scenen och arrangemanget. Man vet inte vilka som jobbar där eller vad de pratar om, vad de skrattar åt eller kommer minnas av kvällen. Man vet inte vem som sköter ljud och ljus, man kan inte svara på några frågor och ingen frågar en heller. Man varken kan eller får hjälpa till, vara till hands. Inte snurra kablar, bre mackor, bära caser, lotsa publik, förbereda loger, plocka fram vattenflaskor, ha brandgenomgång, montera mickar, hålla koll på körscheman, prata med artisterna.
Helt plötsligt är man bara där för att se eller uppleva något man betalat för, man är bara en besökare, och det är verkligen inte samma sak. Jag vet att en del tycker att man är lite vrickad när man känner såhär, men det finns säkert många fler därute som också har fastnat.
Vi brukar ju ses då och då.
(Ps. Kom precis på att det här inlägget kan ha ett samband med att jag ska vara konferencier på Rockkarusellen för fjärde året i rad i vår, haha, man blir som sagt lite koko. Tur att folk orkar med en år efter år!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar