Sömn

Att vända på huvudet och borra in näsan i kudden.

Att rulla in sig i täcket. Att dra ihop sig till en liten boll.

  Att dra det över ögonen. Att stoppa det under fötterna.

Att vakna långsamt. Att somna om. Och sova länge efter det.

Och så lyssnar man antingen på den här, den här eller den här, beroende på hur man känner sig. 

Idag är det julkänslor på hög nivå!

Japp, jag gör glögg och saffransskorpor och pepparkakor och dekorerar pepparkakor och tar upp adventsljusstakar. Nu ska det göras fint på jobbet, annars så ser jobbet ut såhär.

Nu ska det göras pepparkaksglasyr!

Lite, lite mer inspiration

 Det har varit mycket jobb och skola och ännu mer blir det framöver men jag ska försöka finnas här också. Lite, lite grann i alla fall. Kan tipsa om den här (jul)låten. Inte så julig men ett fantastiskt band har jag upptäckt nu i dagarna!

Snart!

Sov med öppna armar

En gång läste jag om en man, eller kanske jag hörde det, som alltid sov i fosterställning; så som vi flesta gör. Vi kryper ihop till minsta möjliga, gömda från världen under tjocka täcken och lakan. Vi gör oss så små som möjligt, osynliga för monster-under-sängen och skattmasar. Den här mannen stod ofta och såg på sin dotter när hon sov. Dottern var bara några månader gammal och han förundrades över den lilla människans sätt att sova. Hon låg på rygg, med armarna rakt ut och benen med för den delen; så som de flesta bebisar gör. Han förundrades över att dottern, till skillnad från honom själv, tycktes välkomna världen och allt ont den förde med sig med bokstavligen talat, öppna armar. Hon gömde sig inte för något när hon sov, tvärtom. Han funderade ofta på när han stod där vid sin dotters säng, om hon kanske visste något om världen och framtiden som han inte visste.

Jag önskar att vi alltid kunde möta världen såhär, både i vaket och ickevaket tillstånd. Framför allt önskar jag att jag själv kunde det. Att möta världen med öppna armar innebär både att man är redo på att ta in, men också på att ge.

Jag har kuggat på uppkörningen tre gånger. Jag har misslyckats fullständigt tre gånger, jag har sett tre olika inspektörer fylla i den röda rutan på pappret. För alla er som undrar, som kanske aldrig har kuggat eller ens försökt, det är nästan lika jobbigt varje gång. Det är värst första gången, men jag ska avslöja en liten hemlis för er. Det är jobbigare om ingen vet om det, än om alla vet. Jag orkade inte hålla mina kuggningar hemliga, det var som att försöka hålla ett stort svart regnmoln inom sig och jämt gå runt och låtsas att man inte var dygnsur om fötterna på grund av regnet. Jag berättade för alla, jag mötte alla som jag berättade för med öppna armar och det som var allra mest fantastiskt med det här var att alla jag berättade för mötte mig med sina öppna armar. De förstod. De stöttade. De höll tummarna. Jag har inte en gång blivit hånad, retad eller sänkt av någon jag har berättat för. Inte en gång har jag mötts av en person i fosterställning.

Gång på gång plockar jag fram det här, när jag tvekar på om jag ska öppna mig själv och berätta. Är rädd för att bli för privat. För personlig. För mycket. Så tänker jag på alla dem som hade syskon, kusiner, vänner och föräldrar som hade kuggat miljoner gånger och på vad som hade hänt om inte de någon gång vågat berätta; då hade jag varit ensammast i hela världen.

Så jag berättar. Jag pratar. Jag skäms men jag tänker, att kanske kan mina öppna armar även öppna din slutna famn, kanske kan det här leda till något bättre för oss båda. När man vågar berätta något, får man tillbaka det många gånger om, men det är klart att det kostar. Personer i fosterställning pratar om väder och får väder tillbaka, personer med öppna armar pratar om kärlek och får kärlek tillbaka. Det är klart att det är jobbigt, men det är det vi vill höra. Senast jag var där dignade hyllorna på Pressbyrån av pocketböcker med kärleksromaner, men inte en enda väderroman. Vi vågar ge av oss själva, men vi vill desperat gärna höra andras historier och kanske vill vi berätta om oss själva också, men vi vågar inte.

Våga ge, våga öppna dig. Jag har klarat 25 procent av mina uppkörningar, men jag fick också 100 procent stöd på slutet. Det är klart att det finns ont i världen, men det kommer lik förbannat finnas kvar där även om du gömmer dig och stänger dig. Möt världen möt öppna armar, för så kommer den att möta dig.

Sov inte i fosterställning hela livet.

Jag kan lyssna på första meningen hundra gånger om och ändå vilja lyssna hundra gånger till. Gärna väldigt högt också. Sen kanske jag lyssnar på resten också för den är inte så tokig den heller.