lördag 7 juli 2012
Det löser sig
Jag är i grund och botten en ganska glad skit. Jag förstår inte hur man kan gå genom livet och inte tro att saker och ting kommer att lösa sig. Visst, problem löser sällan sig själva (även om det händer ibland och det är himla skönt) men med lite list och jävla anamma klarar man det mesta. Inget är helt omöjligt, bara lite svårare.
Men ibland går det bara inte. Man vaknar på fel sida och det spelar ingen roll hur många gånger man vänder på sig och somnar om, den dagen kommer lik förbannat att vara på fel sida. I mitt fall, den lilla ledsna sidan. Den där oron, ångesten och ledsamheten bor. Där ingenting kan bli rätt utan att ha ett stänk av fel i sig och där omöjligheter faktiskt är helt omöjliga. Där varje litet ord blir förvrängt, förstorat och kryper in under skinnet. Dagar då man böjer ner blicken och sänker axlarna. Garden är nere.
Jag tror att vi behöver de här dagarna också, för visst är det inte bara jag som känner så. Dagar, som utan egentligen anledning, aldrig kan bli bra. Förutsättningarna finns, men det vill sig ändå inte. För mig fungerar det ungefär som en berg-och-dalbana: man måste vara på botten ibland för att kunna komma upp till toppen och känna den där hisnande känslan i magen. Om banan vore helt plan skulle det ju inte alls vara samma sak.
Det finns nog de som lever helt plana liv, utan berg och dalar. Eftersträvansvärt? Inte på något sätt. I mig, som i många andra berg-och-dalare, ryms många stora känslor; glädje, kärlek, mod och jävlar anamma. För att nå dem måste man ha ett visst mått av om än lika stora, men inte så härliga, känslor; som oro, ångest och ledsamhet.
När de dagarna kommer får man för försöka tränga undan den dömande rösten i skallen och, mot alla odds, intala sig: Det löser sig.
Men ibland går det bara inte. Man vaknar på fel sida och det spelar ingen roll hur många gånger man vänder på sig och somnar om, den dagen kommer lik förbannat att vara på fel sida. I mitt fall, den lilla ledsna sidan. Den där oron, ångesten och ledsamheten bor. Där ingenting kan bli rätt utan att ha ett stänk av fel i sig och där omöjligheter faktiskt är helt omöjliga. Där varje litet ord blir förvrängt, förstorat och kryper in under skinnet. Dagar då man böjer ner blicken och sänker axlarna. Garden är nere.
Jag tror att vi behöver de här dagarna också, för visst är det inte bara jag som känner så. Dagar, som utan egentligen anledning, aldrig kan bli bra. Förutsättningarna finns, men det vill sig ändå inte. För mig fungerar det ungefär som en berg-och-dalbana: man måste vara på botten ibland för att kunna komma upp till toppen och känna den där hisnande känslan i magen. Om banan vore helt plan skulle det ju inte alls vara samma sak.
Det finns nog de som lever helt plana liv, utan berg och dalar. Eftersträvansvärt? Inte på något sätt. I mig, som i många andra berg-och-dalare, ryms många stora känslor; glädje, kärlek, mod och jävlar anamma. För att nå dem måste man ha ett visst mått av om än lika stora, men inte så härliga, känslor; som oro, ångest och ledsamhet.
När de dagarna kommer får man för försöka tränga undan den dömande rösten i skallen och, mot alla odds, intala sig: Det löser sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)