fredag 26 februari 2016

Vi ska prata om barnen som inte finns

Det här med barn. Det är ett himla svårt och känsligt ämne, särskilt när man inte har några. Det blir så lätt fel. Jag har skrivit det här inlägget flera gånger och sedan raderat det, just för att det är så svårt. Den här gången ska jag inte göra det, den här gången ska vi prata om barn - och kanske framför allt om barnen som inte finns.

Om vi ska gå rakt på sak; vi har inga barn. Jag och min man alltså. Fastän vi är nyss fyllda 23 år båda två, och snittåldern för första barnet är 29 år respektive 31 år för kvinnor och män i Sverige, så anses det lite konstigt att vi inte har bildat familj. Jag kan förstå det på sätt och vis. Vi har ett fast förhållande, är till och med gifta, vi har fasta jobb och har dessutom nyligen införskaffat en bostad med alldeles för många kvadratmeter för två personer. Så visst, flera viktiga förutsättningar finns. Samtidigt tänker jag att det här med att skaffa barn, det är inte som att bocka av en packlista inför en resa. När allt praktiskt är nerpackat och klart, så är det bara att tuta och köra. Njae.

När och hur och varför man bildar familj, det är för mig något väldigt privat. Något som vi möjligtvis pratar om tillsammans med våra närmsta vänner, kanske med våra familjer men helst inte med bekanta eller helt okända. Dessvärre verkar det som om man som människa i "barnafödande ålder" helt enkelt får lära sig leva med kommentarer och frågor om barn. De här kommentarerna och frågorna kommer i en strid ström, några gånger varje vecka minst. Några exempel på vad som sagts och skrivits till oss framför allt under de senaste fyra åren:

"Köp en stor bil så att ni får plats med alla barnen!"
"Jaha när ska ni skaffa barn då?"
"Men ni VILL väl ha barn?"
"Jaja det säger ni nu men snart kommer barnen och då får ni annat att tänka på."
"Oh XX nu dröjer det inte länge förrän du också får barnbarn!"
"Nämen nu vill väl ändå XX ha några barnbarn?!"
"Stick iväg nu och se till att göra några barnbarn till XX!"

Allt det här är förstås sagt eller skrivit i all välmening, ofta med glimten i ögat. Min mening är inte att skuldbelägga någon, eller få någon att känna sig dum, men jag vill ändå på ett finstämt sätt mana till eftertanke. Var gränsen går för vad som känns okej och vad som inte gör det, är flytande. Jag vet själv inte riktigt var gränsen går, det kan bero på personen, på tillfället, eller kanske till och med på platsen. Till exempel så tycker jag verkligen inte att det är konstigt om någon går husesyn hemma hos oss och säger något i stil med "jaha här kanske det blir barnrum med tiden?" när de tittar in i de två tomma sovrummen vi har på ovanvåningen. Jag känner mig trygg i det, för jo, så är det ju tänkt. Att prata om barn i största allmänhet, allt från hur lång tid det tar att få på två overaller innan man ska till förskolan till hur mycket man kan sakna en liten person som ägnat det senaste dygnet åt att skrika halsen av sig, det är helt okej. Även om man inte själv har barn så kan man nog mycket väl tänka sig in i den typen av situationer, och dessutom dela ett ögonhimlande åt livets alla små utmaningar. Att däremot stå och prata med en bekant till någon av våra föräldrar på en studentskiva någonstans, och få den fullt allvarliga frågan "jaha är det barn som gäller nu då?" känns mindre okej. Vad ska man svara? Förväntar sig denne ytligt bekanta person att vi ska svara något i stil med "jaaa och du är den förste som får veta!"? 

Sådär, nu har vi pratat om barnen som inte finns. Vi har inga barn och så är det, hur konstigt det än låter. Nog pratat om det, nog frågat och nog kommenterat. Inte bara för vår skull, utan också för alla andras skull; snälla sluta upp med det här barntjatet. Det finns de som lider i det tysta, som inte kan få barn och vars sår gång på gång slits upp av att någon taktlös fummelfjant som bara måste kommentera barnens icke-existens. Michaela har skrivit ett tänkvärt inlägg om det. Det finns massor av andra saker som man kan prata om istället. 

Snö igen









Så blev det snö ändå! När jag skulle åka till jobbet dalade stora, tunga snöflingor från skyn. Den här vintern har vi fått mer snö än på flera år, underbart! Franz är inte lika förtjust i den här väderleken och går helst inte ute. En god vän frågade om han fångade några möss och visst, det hade han säkert gjort om han en enda gång stannade ute mer än två minuter. Det bli förmodligen bättre framåt våren när det blir några plusgrader...

 

  



 

 

 


På eftermiddagen hade allting smält bort igen och det kändes som vår i luften, jag kunde nästan höra tofsvipan drilla. Märkligt väder, men kanske typiskt för den här årstiden.

onsdag 24 februari 2016

Trägen vinner



Småland. Jag vet precis vilka bilder man får i huvudet av det ordet. Röda små stugor, mjukt inbäddade i metertjock snö och med rök bolmandes från skorstenarna. Eller en somrig, blomstrande äng omgärdad av en väderpinad gärdsgård. Småland är allt det här för mig också, men egentligen är det nog den här tiden, med dess väder och färger, som är mest småländsk för mig.

 

 

 



Vårvintern. Den gråa, kalla, blöta årstiden mellan pinande vinter och knoppig vår. Den sätter tålamodet på prov, för nu längtar både kropp och sinne efter solens varma strålar! Så är Småland, åtminstone får smålänningen. Ett kargt, kallt och prövande landskap. På sina håll blött och sumpigt, på åter andra hårt och överröst med den så många gånger förbannade stenen som i hundratals år har fått människor att kröka rygg och hungra. Härda ut, vänta, hoppas. Månne det komma en vår snart.

 

 

 



Så är Småland, egentligen. Trägen vinner - snart kan vi vandra på en somrig, blomstrande äng igen! Det är bara att härda ut.

Nötter i maskinen


Det här är lite knäppt, jag vet, men för några veckor sedan beställde jag hem tvättnötter. Det är nötter som man lägger i tvättmaskinen, istället för att använda tvättmedel. Visst låter det flummigt? Maken var klart skeptisk, det är han som för det mesta bossar över tvätten. Först trodde han att jag skojade, men tack och lov låg det en liten lapp med instruktioner i påsen som han läste flera gånger om. Sen testades det.

Det funkar! Med förbehåll för de allra värsta fläckarna, särskilt på ljusa tyger, men på vanlig tvätt funkar de alldeles utmärkt. Fläckar och grådassighet försvinner, och dålig doft också. Knäppt och nästan lite magiskt, att de där små stenhårda nötterna kan få tvätten ren bara genom att rulla runt där inne i maskinen. Superenkelt är det också, man bara lägger 5-8 nötter i en tvättpåse tillsammans med tvätten och kör sitt vanliga program. Sedan får de ligga och så använder man dem igen, varje nöt kan användas ungefär sju gånger. Jag beställde mina samtidigt som jag beställde såpan från Västerbottensåpa, ett startkit med nötter kostar 119 kr. Alltså ingen jättesumma om man skulle misslyckas. Testa du också! När de är färdiganvända kan man slänga dem i komposten.



tisdag 9 februari 2016

Wraps

Jag var lite tveksam till semmelwraps, tyckte att nja, det var lite för modernt. Sedan testade vi dem på ett café i Karlskrona och oj så gott det var! Faktiskt! Så både förra året och i år har jag bakat egna. Det är inte så krångligt;

  1. Man tar ett vanligt recept på kardemummabullar (jag använder det som finns i sju sorters kakor), men jäser bara degen en gång. Sätt igång ugnen under jäsningen, den ska vara på 225 grader.
  2. Därefter delar man upp degen i små bollar, som man kavlar ut riktigt, riktigt tunt till en stor cirkel. Bara några millimeter tjocka helst! Sedan lyfter man över dem på en plåt, oftast får det bara plats två på varje omgång.
  3. Nagga dem med en gaffel, för annars reser sig degen i ugnen och det blir pitabröd med kardemummasmak istället.
  4. Grädda dem i ungefär 3 minuter  - håll koll! De får absolut inte ta färg, bara pyttelite i så fall. De ska vara gräddade men inte ha någon färg, det kan vara lite klurigt.
  5. Om de känns klara så ska de ut i ugnen och svalna mellan två bakdukar, annars torkar de.
  6. Sen är det bara att bre på valfri fyllning och ett tjockt lager grädde, det är dessutom ganska gott att strö på lite flagad mandel. Rulla ihop och ät!


 

Lingonbröd


I förrgår körde jag ett riktigt bakrace här hemma och gjorde semmelwraps, kanelbullar, kärleksmums och lingonbröd. Inför nyåret 2013/2014 hade vi som nyårslöfte hemma att sluta köpa bröd i butiken. Det nyårslöftet har hållt i sig, och resulterat i att vi bakar lite oftare. Inte jätteofta ska jag villigt erkänna för vi äter mycket fil, men ibland. Det här är ett enkelt bröd som blir saftigt och väldigt fint. Degen kan se lite lilafärgad ut på grund av lingonen, men brödet blir härligt ljusrött. 

Lingonbröd
1 dl rågkross
0,5 dl krossade linfrön
3 dl + 2 dl vatten
50 g jäst
1,5 dl lingon
Ca 13 dl vetemjöl
(1,5 tsk salt)
  1. Blanda rågkross, linfrö och vetekli i en liten bunke. Koka upp 3 dl vatten och häll det över blandningen. Låt stå övertäckt och svälla i ett par timmar.
  2. Ta två deciliter fingervarmt i en degbunke och smula ner jästen. Rör om tills jästen har löst sig. Blanda i rågkrossröran och tillsätt lingonen.
  3. Blanda ner vetemjölet. Arbeta degen kraftigt tills den släpper bunkens kanter. Även om du har en maskin så kan du ändå behöva arbeta den lite för hand.
  4. Täck degbunken med en handduk och låt jäsa i ca 30 minuter.
  5. Vält upp degen på ett mjölat bakbord och arbeta den smidig. Dela degen i två bitar som du formar till limpor (jag brukar forma dem till en boll och därefter rulla ut dem så att de ser ut som en ”kubb”). Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper och pudra över lite mjöl. Om du vill kan du skära några skåror i brödet, men har limporna flera ”skarvar” sedan innan så låt bli att göra det.
  6. Låt dem jäsa under handduk i ungefär 40 minuter. Värm under tiden upp ugnen till 200 grader.
  7. Grädda dem mitt i ugnen i ca 30 minuter. Ta ut dem och låt dem svalna på ett galler utan att vara täckta med handduk. Var inte ivrig med att provsmaka, bröden behöver svalna och ”sätta sig” innan man skär i dem!




Receptet kommer ursprungligen från boken Bröd från när & fjärran.

måndag 8 februari 2016

Såpan norrifrån



För några veckor sedan visade mamma mig Västerbottensåpa, en såpa som framställs av återvunnet matfett från restauranger. Eftersom min man arbetar med den typen av "avfall" så vet jag att det kan bli en hel del sådant, och att det i vanliga fall hämtas och körs till deponi. Här blir det istället en helt ny, miljösmart produkt. Häftigt koncept! Dessutom fanns den i koncentrerad form, istället för i flytande som de flesta andra såpor. Det innebär att den tar mindre plats vid transporter, vilket är skonsamt för miljön. Jag blev upp över öronen förälskad i idéen och beställde hem en burk på en gång!

 

Första testet av den nya såpan blev vår gärdsgård, som var i stort behov av lite skurning. Den var full av lav och mossa som sakta men säkert bröt ner de fina störarna.

 

Såpan var riktigt kul att jobba med! Först hade jag lite problem med att få den att lösa sig i vattnet, men det har nog att göra med att man är van vid att tex Grumme och Yes löser sig med en gång och bubblar som bara den. Efter lite idogt vispande med skurborsten så löste den sig fint. Jag valde varianten med enträdoft - åh så gott det luktade!

 

Summa summarum: gärdsgården blev kanonfin och vi har hittat en städprodukt som nog alltid kommer att finnas i vårt städskåp. Miljösmart, platssparande och funkar minst lika bra som de man brukar köpa i mataffären. Du hittar Västerbottensåpan här.