Hägg

På andra sidan byn där jag är uppvuxen, i Rinkaby, kan jag inte minnas att det finns så värst mycket hägg. Jag vet inte om det faktiskt är så eller om jag bara har missat det helt enkelt, men innan vi flyttade till Osaby så visste jag knappt vad hägg var. Mellan hägg och syren var för mig ett ganska diffust begrepp som jag aldrig riktigt visste när det inträffade, eftersom jag inte var med på banan förrän syrenen blommade. Too late liksom.

Men nu är jag med! Både i Osaby där vi bodde innan och på Björkholmen där vi bor nu så finns det massor av hägg, och vi har en helt enorm buske i nordvästra hörnet av trädgården, precis där trädgård, hage och landsväg möts. Den är obeskrivligt vacker just nu och doftar dessutom ljuvligt.

Den ständige följeslagaren

De första månaderna gick katten knappt utanför dörr. Inte så konstigt kanske eftersom han flyttade hem till oss 2 januari, då det bitvis kunde bli nätter med -22 grader. Vargavinter, verkligen.

Nu är det andra bullar däremot! Vår lurvige lille kamrat är ute för jämnan, och allra helst när vi är utomhus. Han följer oss överallt, både i trädgården och i markerna. Alltid tio meter bakom, även om han vid enstaka tillfällen rusar förbi i full kareta och kastar sig upp i ett träd...

Och oj vad vi tycker om honom!

Kor inpå knuten

Vi har blivit med kor! Fast de är inte våra, de hör egentligen till en gård i andra änden av byn. De är bara till låns, för att beta våra hagmarker tills vi har bestämt oss för hur vi ska göra. Sex stycken kvigor som ska kalva om sisådär sex, sju månader. Lite blyga och samtidigt nyfikna, det blir säkert en fin vänskap innan sommaren är slut. Såhär ser de ut:

Tea party!

Här kommer en bildbomb från förra helgens tea party! 

Snö igen

Så blev det snö ändå! När jag skulle åka till jobbet dalade stora, tunga snöflingor från skyn. Den här vintern har vi fått mer snö än på flera år, underbart! Franz är inte lika förtjust i den här väderleken och går helst inte ute. En god vän frågade om han fångade några möss och visst, det hade han säkert gjort om han en enda gång stannade ute mer än två minuter. Det bli förmodligen bättre framåt våren när det blir några plusgrader...

 

  

 

 

 

På eftermiddagen hade allting smält bort igen och det kändes som vår i luften, jag kunde nästan höra tofsvipan drilla. Märkligt väder, men kanske typiskt för den här årstiden.

Trägen vinner

Småland. Jag vet precis vilka bilder man får i huvudet av det ordet. Röda små stugor, mjukt inbäddade i metertjock snö och med rök bolmandes från skorstenarna. Eller en somrig, blomstrande äng omgärdad av en väderpinad gärdsgård. Småland är allt det här för mig också, men egentligen är det nog den här tiden, med dess väder och färger, som är mest småländsk för mig.

 

 

 



Vårvintern. Den gråa, kalla, blöta årstiden mellan pinande vinter och knoppig vår. Den sätter tålamodet på prov, för nu längtar både kropp och sinne efter solens varma strålar! Så är Småland, åtminstone får smålänningen. Ett kargt, kallt och prövande landskap. På sina håll blött och sumpigt, på åter andra hårt och överröst med den så många gånger förbannade stenen som i hundratals år har fått människor att kröka rygg och hungra. Härda ut, vänta, hoppas. Månne det komma en vår snart.

 

 

 



Så är Småland, egentligen. Trägen vinner - snart kan vi vandra på en somrig, blomstrande äng igen! Det är bara att härda ut.