Jag tänkte börja med att visa min vapenarsenal,
öppna rummet där jag förvarar allt som kan döda,
slita, bryta, krossa, mosa, riva, banka, sparka, slå
dig sönder och samman.
Här finns kramar. Här finns klick och du ska veta
ingen klickar så hårt som jag. Här finns händer att hålla
i, hår som värmer frusna fingrar. Här finns hårda kramar
som trycker luften ur dina lungor.
Här finns små lappar. Små lappar från dem jag älskar
och från dem som älskar mig. Foton. Filmer. Här finns
nuet och alla dess miljontals ögonblick som flimrar framför
dina ögon till du blir blind.
Här finns skratt. Här finns fniss och gapskratt om vartannat,
kulspruteskratt som aldrig tycks ta slut. De tar sig igenom även
den tätaste utav tystnader. Här finns finns hemligheter som kväver
även det allra värsta du kan komma på.
Mitt vassaste vapen kommer jag aldrig att visa dig, det är
faktiskt helt omöjligt för dig att se.
För när du vänder dig om och går, så ler jag bakom din rygg.
Pang.
