En annan plats, en annan kvinna. Ungefär samma ålder som den första. Hon får mikrofonen av moderatorn och hon reser sig upp för att vi andra ska se henne bättre. Så säger hon "jag tycker att det borde ges kurser inom det här ämnet, särkilt för yngre idag för de kan ju inget om det här idag!" I den här gruppen är det påfallande tydligt att jag tillhör de yngre. Mitt utseende avslöjar mig.
Jag har vant mig vid att vara en av de yngre, många gånger yngst, när jag möter nya människor via mitt arbete. Ibland även på fritiden. Jag nämner ogärna min ålder, för det leder inte sällan till höjda ögonbryn och något i stil med "oj, jag har ju en dotter som är lika gammal som du!"
Och för att inte skuldbelägga någon; vart jag än kommer så blir jag varmt välkomnad. Som en frisk fläkt, som en ung talang. Trots mina bristande kunskaper och smala erfarenheter efterfrågas min åsikt. Den respekteras i samma grad som alla andras, vrids och vänds på. Antas eller förkastas, precis samma förfarande som för alla andra, oavsett ålder. Det går dock inte att komma ifrån klumpen i magen när en grupp människor med gedigna utbildningar och lång erfarenhet, både livsmässigt och arbetsmässigt, efterfrågar ens tankar och idéer. Vad kan jag komma med? Vad har jag under mitt korta liv hunnit uppleva som de inte har upplevt? Vad vet jag? Den prestationsångesten vet var den sitter.
Åldern blir ett vapen; den förlamar och förminskar.
Att vara ung, eller rent av yngst, är inte enbart av ondo förstås. Alla mynt har två sidor. Åldern är också en sköld som man kan hålla framför sig, som en ursäkt. Jag är ung och naiv. Ung och osäker. Ung och ovetandes. Det kan vara skönt att ibland gömma sig bakom ungdomens många attribut, gömma sig bakom de egenskaper som tillskrivits de unga. Vara liten.
Åldern är ett vapen och en sköld. I många sammanhang räknas man som ung upp till 35 år, så jag hinner vänja mig många gånger om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar