Bubbelliv

Man stänger sakta dörren bakom sig, sakta, för att inte ge ifrån sig något ljud. Skorna glider försiktigt av och man smyger in i rummet. Håller andan. Står. Helt. Stilla.

Men det spelar ingen roll. Det kommer aldrig spela någon roll.

På sängen, på golvet, på skrivbordet och i datorn. Överallt är de, det finns ingenstans att ta vägen. Flyktvägarna är spärrade; de lurar både i fönsterkarmen och på dörrmattan.

Just det; de förbannade läxorna.

Så jag ber högtidligen om ursäkt, dessa ej självförvållade plågor som gör att man går in på sitt rum och aldrig kommer ut. Som tvingar en till ett bubbelliv. Det innebär att en massa andra saker, till exempel den här bloggen, blir lidande. Och indirekt ni, eftersom ni lever på den här bloggen.

Kära vänner, vi ses på andra sidan!