Kära gud, oss emellan angående det här med tacksamhet

först och främst vill jag börja med att tacka för att jag har fått leva ännu ett år utan att drabbas utav svåra sjukdomar, ekonomi i kris eller stor sorg. Min farfar dog förvisso, men han var gammal och sjuk så kanske var det den bästa lösningen; jag väljer att se det så i alla fall. Svåra sjukdomar har jag skonats från också, min hud ser som oftast ut som en landskapsbild från Mars men det kan jag leva med med tanke på allt annat elände man kan drabbas av om man har otur. Ekonomin ska jag inte klaga på, det dräller inte av pengar på kontot men med lite fantasi klarar man det mesta, dessutom har jag ju snälla föräldrar.

För övrigt vill jag tacka för att de flesta tågen har gått i tid när jag har åkt. Jag vet att det har varit mycket tjafs kring hur de här tågen ska lagas, tvättas och köras, men oss emellan är det mest de som inte åker tåg som klagar. Jag är nöjd! Jag vill också tacka för alla fyra uppkörningar jag har fått utföra, var och en var ett rent helvete att gå igenom men det har lärt mig mycket kring ödmjukhet och medkänsla. Jag har framför allt fått en enorm respekt för busschaufförer, långtradarchaffisar och taxiförare, make till högutbildade människor får man leta efter. You rock.

Sen vill jag tacka för att jag har så fina vänner runt om mig, som skrattar både med mig och åt mig (fast bara när jag har förtjänat det), som håller med och säger emot när man är käpprätt åt fel håll och som tycker om en fast man har dåligt kvällshumör och har skitsvårt att fråga om hjälp när man inte hittar det man ska ha i affären. Tack för alla nya vänner som har förvånats över min enorma förvirring och pratglädje, förhoppningsvis har jag kunnat berika deras liv på något sätt. Detsamma gäller alla de människor som jag mött i mitt jobb, förhoppningsvis har de uppfattat mig som organiserad, proffsig och välklädd istället för totalt förvirrad, första-gången-nervös och genomsvettig (verkligheten).

En annan sak som är värd att tacka för är min fantastiska kropp. Jag har förvisso inte världens största bröst och lite volanger hängande här och var men make till smala handleder och självlockigt hår får man leta efter! Att avsluta höstterminen med att stå i plankan i 48 takter är ett solklart bevis på vad lite träning kan göra med slappa muskler, eller kanske snarare ett bevis på vilka under envishet kan utföra. På tal om envishet vill jag också tacka för att jag på något konstigt vänster fått världens bästa pojkvän. Inte för att jag tycker han är envis eller så, nej då. Han må vara världens sämsta på att stanna uppe efter halv nio och inte gör annat än tjatar om vilken dumpermodell han ska ha som fototapet i vårt sovrum, men å andra sidan vet jag ingen annan som kan stiga upp klockan sex efter en helkväll på Grace eller kör bil så bra som han. Tacktack.

Sist men inte minst vill jag tacka för den väldigt speciella våren, den som alltid lika vackra sommaren och en mysig höst. Tack för att det finns färre fattiga människor idag än för ett år sen och för att fler flickor går i skolan. Tack för alla fredskämpar! Tack för alla nya filmer, böcker och artister som jag har fått upptäcka i år. Tack för fantastiska kvällar och underbara mornar. För fina bilder. Skratt. Minnen. Glimtar i ögon. Tårar i ögon. Tack för att solen går upp varje morgon och lovar oss ännu en dag.

Det kanske blev lite sentimentalt här på slutet men kära gud, oss emellan angående det här med tacksamhet; jag vet hur lätt det är att glömma den.

Här kommer lite verklighet

i form utav jobb! För trots att vår högsäsong är över på Osaby Säteri och inte drar igång igen förrän i april/maj så snurrar tankarna i huvudet hela tiden. Desto längre tid man har på sig att planera desto bättre, tycker åtminstone jag. Just nu gottar jag mig i att surfa runt och tjuvkika på ställen med verksamhet som liknar vår egen, dels som inspiration för vad vi kan hitta på men också (framför allt för mig!) inspiration till hemsida och marknadsföring. Så kul det är! Att via vackra foton och texter få glida in i den ena salongen efter den andra, bevittna lyckliga bröllop och avnjuta magnifika julbord många långa mil härifrån. Man blir lätt hemmablind och ser inte allt det vackra som besökare ser på vårt säteri, jag antar att det blir likadant för alla i branschen så småningom. Då behöver man sådana hära ögonöppnare!

Många satsar på en hemsida som är pampig, åh så fint det är! Ofta är dessa slott och herrgårdar väldigt pampiga, så det är absolut det man ska lyfta fram. Sundbyholms slotts hemsida imponerar inte på det sättet, plus att det är för mycket text för min smak. Det låter kanske konstigt, ofta man vill man ju ha så mycket information som möjligt, men ibland blir ögon trötta av alla bokstäver. Rånäs slott lyckas bra med deras texter och bilder, men designen i övrigt lämnar utrymme för önskemål. Ta bort det stela som påminner om Windows 98, in med lite mjuka former och snirliga bokstäver. Det är ett slott, inte en revisionsfirma.

Tjolöholms slott (vilket namn!) har en jättefin animation som förstasida nu vid julborden, men den sida man kommer till sen är förskräcklig! Påminnelse till alla hemsidegörare: känsla går före information och att försöka proppa in så mycket som möjligt på ett och samma ställe ger ingen bra feeling. Usch. Taxinge slott behöver också jobba med känslan, men det är snarare designen på text och bildstorleken. Kom ihåg, känsla.

Wanås (som min fina vän Frida har besökt flera gånger) har en helt annan profil än vad vi har, men deras verksamhet är otroligt inspirerande och det kommer faktiskt hända något liknande här nästa sommar om allt går vägen...

Mina tre favoriter är faktiskt Thorskogs slott, Toftaholm herrgård och en av våra största konkurrenter; Teleborgs slott. Vackra bildspel, fin bakgrund, lagom med text och en inte allt för lång menyrad. Mumsmums för ögat. Vår egen känns ganska platt och tråkig när man sett de här konstverken, men det kommer sen...

Om man kunde samla den känslan på burk
skulle jag vilja det.
Jag skulle ställa upp burkarna på en rad på en hylla
där jag såg dem varje dag
och jag skulle tänka
att där.
Där finns Lyckan.

Där finns den första varma solen i april.
Där finns grässtrån som kittlar mellan tårna
och varm sand som leder till en sjö
med vatten som aldrig är kallt.

Där finns de varmaste leenden.
Där finns de vackraste skratten
och alla de skämten som bara var
roliga just då.

Där finns en konsert.
Där finns låtar du vill höra om och om igen
och även de kortaste snuttarna av låtar du knappt minns
finns där.

Där finns en vind som får löven att dansa.
Där finns kristallvit kramsnö
och ett snöbollskrig där alla är med
utan att någon blir skadad.

Där finns den skönaste skönhet.
Där finns den finaste vänskapen
och djupaste kärleken så lika varandra
att de nästan är samma sak.

Där finns Lyckan.

Stenmurar och stenåkrar

Jag är så innerligt trött på de vida slättmarkerna. På åkerns vajande säd, på blommande rapsfält. Trött på att se flera mil åt alla väderstreck, trött på ett landskap där vinden ständigt blåser. Inte heller längtar jag till den plats i världen där solen skiner hela dagarna och värmer både hav och öken. Nej, jag längtar bestämt hem. Till björkskog och granskog. Till backar, kullar och berg som går upp i dager, som det så fint heter. Till kalhyggen och mossar, till sly och sten. Jag längtar till leriga grusvägar och dyiga diken.

Jag längtar till den plats som kanske heter något så fint som Tegnaby,  Skäggalösa eller Kråkemåla. Det måste vara den ultimata formen utav shabby shic att få sin post adresserad till en plats som heter så, bondromantik som får inredningsdesigners världen över att se i kors och dregla.

Röda knutar, kalla vintrar. Lingonris, blåbärsris. Stenmurar, stenåkrar. Jag längtar inte bort, jag längtar hem.