först och främst vill jag börja med att tacka för att jag har fått leva ännu ett år utan att drabbas utav svåra sjukdomar, ekonomi i kris eller stor sorg. Min farfar dog förvisso, men han var gammal och sjuk så kanske var det den bästa lösningen; jag väljer att se det så i alla fall. Svåra sjukdomar har jag skonats från också, min hud ser som oftast ut som en landskapsbild från Mars men det kan jag leva med med tanke på allt annat elände man kan drabbas av om man har otur. Ekonomin ska jag inte klaga på, det dräller inte av pengar på kontot men med lite fantasi klarar man det mesta, dessutom har jag ju snälla föräldrar.
För övrigt vill jag tacka för att de flesta tågen har gått i tid när jag har åkt. Jag vet att det har varit mycket tjafs kring hur de här tågen ska lagas, tvättas och köras, men oss emellan är det mest de som inte åker tåg som klagar. Jag är nöjd! Jag vill också tacka för alla fyra uppkörningar jag har fått utföra, var och en var ett rent helvete att gå igenom men det har lärt mig mycket kring ödmjukhet och medkänsla. Jag har framför allt fått en enorm respekt för busschaufförer, långtradarchaffisar och taxiförare, make till högutbildade människor får man leta efter. You rock.
Sen vill jag tacka för att jag har så fina vänner runt om mig, som skrattar både med mig och åt mig (fast bara när jag har förtjänat det), som håller med och säger emot när man är käpprätt åt fel håll och som tycker om en fast man har dåligt kvällshumör och har skitsvårt att fråga om hjälp när man inte hittar det man ska ha i affären. Tack för alla nya vänner som har förvånats över min enorma förvirring och pratglädje, förhoppningsvis har jag kunnat berika deras liv på något sätt. Detsamma gäller alla de människor som jag mött i mitt jobb, förhoppningsvis har de uppfattat mig som organiserad, proffsig och välklädd istället för totalt förvirrad, första-gången-nervös och genomsvettig (verkligheten).
En annan sak som är värd att tacka för är min fantastiska kropp. Jag har förvisso inte världens största bröst och lite volanger hängande här och var men make till smala handleder och självlockigt hår får man leta efter! Att avsluta höstterminen med att stå i plankan i 48 takter är ett solklart bevis på vad lite träning kan göra med slappa muskler, eller kanske snarare ett bevis på vilka under envishet kan utföra. På tal om envishet vill jag också tacka för att jag på något konstigt vänster fått världens bästa pojkvän. Inte för att jag tycker han är envis eller så, nej då. Han må vara världens sämsta på att stanna uppe efter halv nio och inte gör annat än tjatar om vilken dumpermodell han ska ha som fototapet i vårt sovrum, men å andra sidan vet jag ingen annan som kan stiga upp klockan sex efter en helkväll på Grace eller kör bil så bra som han. Tacktack.
Sist men inte minst vill jag tacka för den väldigt speciella våren, den som alltid lika vackra sommaren och en mysig höst. Tack för att det finns färre fattiga människor idag än för ett år sen och för att fler flickor går i skolan. Tack för alla fredskämpar! Tack för alla nya filmer, böcker och artister som jag har fått upptäcka i år. Tack för fantastiska kvällar och underbara mornar. För fina bilder. Skratt. Minnen. Glimtar i ögon. Tårar i ögon. Tack för att solen går upp varje morgon och lovar oss ännu en dag.
Det kanske blev lite sentimentalt här på slutet men kära gud, oss emellan angående det här med tacksamhet; jag vet hur lätt det är att glömma den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar