Upprepning

Jag minns exakt den här perioden för tre år sen. 16 år, sista terminen på högstadiet. Så fruktansvärt trött på allt som hade med skolan att göra. Klassrum och korridorer var bara kulisser, rekvisita som egentligen inte alls hade något med mig att göra. Inte nu längre. Det var platser som jag hade sett och varit på så många gånger, så många timmar att det inte ens var lönt att försöka fundera ut hur mycket tid man egentligen hade spenderat där. Eller slösat, hade jag nog snarare velat kalla det då. Jag orkade inte koncentrera mig, jag ville inte. Jag gled från klassrum till klassrum, från den ena fullklottrade whiteboardtavlan till den andra utan att ens ha läst rubrikerna. Jag kan knappast påstå att jag var den enda. Vi var nog flera som likt spöken rörde oss genom korridorerna och bara önskade att det skulle ta slut. Vad som helst som kunde hålla oss borta från lektioner och läxförhör var en giltig anledning; glömda böcker, svårlåsta skåp, lite solsken. Och vi kunde göra nästan vad som helst för att få sluta tidigare.

Vi var på väg, vi hade siktet inställt på något annat. Kanske är det fel att säga att vi önskade att det skulle ta slut, egentligen önskade vi nog att det andra skulle börja. Vi var så vana vid det vi gjorde nu, rutiner och scheman som vi kunde utan och innan. Alla skrymslen och vrår var utforskade, all magi var som bortblåst. Korridorer som hade känts ändlösa bara några år tidigare tog slut efter bara några steg, vi kom igen vart. Vi träffade inga nya spännande ansikten, man mötte alltid samma människor vart man än kom. Vi ville vidare. Tanken på att skiljas från alla vänner och minnen som trots allt fanns på den här platsen överskuggades av tanken på det där spännande, glittrande och omtalade som väntade på oss; framtiden.

Jag minns den här perioden så exakt för jag känner exakt likadant nu. De här spännande, glittrande och omtalade åren har snart gått och jag kan knappt bärga mig tills resten av livet börjar. Det hägrar lika glittrande som de här åren gjorde. Jag gör vad som helst för att få sluta tidigare, allt är en giltig orsak. Jag är på väg, jag vill vidare och historien upprepar sig om igen. 

Tack men nej tack, jag är inte till salu till lägstbjudande

Just nu pågår en debatt om Sveriges alldeles för höga ungdomsarbetslöshet. 22 procent, dvs mer än var femte person mellan 16 – 25 år går utan jobb, något som får både politiker och fackliga att klia sig i huvudet. En del anser att en trolig orsak till detta är att vi i Sverige har alldeles för höga ingångslöner, vilket gjort att ett förslag om att ungdomar ska kunna anställas för 75 procent av lägstalönen har lagts fram.

Jag tror att vi alla är rörande överens om att de här ”för höga ingångslönerna” knappast rör sig om några miljonbelopp, och att 75 procent av lägstalönen inte rör sig om många tusenlappar i månaden; som ska räcka till mat, hyra, transport osv. Som sextonåring brukar man inte ha några problem med att fortfarande kunna bo hemma hos mor och far, men när man är 24 år tror jag att ganska många är sugna på att pröva lyckan och skaffa eget. Jag skulle vilja se de politiker som är positiva inför tanken på att skaffa familj grundad på löner som enbart består av två tredjedelar av den normala minimilönen. Å andra sidan skulle detta lösa ett annat stort problem i Sverige, nämligen bostadsbristen hos unga. Vi får helt enkelt se till att bo hemma tills vi närmar oss trettio! Någon vidare bra lösning vet jag dock inte om jag skulle vilja kalla det...

Sänk arbetsgivaravgiften ytterligare, luckra upp LAS, ställ högre krav på Arbetsförmedlingen (som precis som alla myndigheter verkligen hade mått bra av lite konkurrens) och satsa på utbildning. Om och om och om igen; utbilda för framtiden, inte för det förgångna. Om vi ska ha en skola som förbereder elever inför arbetsmarknaden bör det i varje gymnasieutbildning vara obligatoriskt att:

¤ Läsa minst 100 poäng ekonomi – för oavsett vad du jobbar med och vem du blir som vuxen så kommer du att handskas med pengar. Lyxfällan ska vara ett program för tv, inte ett program för en hel generation.

¤ Läsa minst 50 poäng företagande/entrepenörskap – för att Sverige har en stark småföretagandekultur och måste behålla den genom att utbilda nya entrepenörer.

¤ Ta körkort – för oavsett vilket jobb du söker idag så är körkort ett krav eller starkt meriterande.

¤ Genomföra minst två perioder a 4 veckor praktik – för att även de som går teoretiska program ska få en chans att komma ut på arbetsmarknaden.

¤ Ha schemalagd jobbcoaching – för att det är rent ut sagt överjävligt svårt att försöka skriva CV, söka jobb, gå på intervju etc utan någon som helst erfarenhet.

Den svenska skolan över lag måste utöver detta grunda ett samarbete med svenska företag och på ett helt annat sätt uppmana sina elever att vilja arbeta. Man måste komma ifrån de akademiska tankegångar som idag genomsyrar både lärare, kurser och betyg. Att ha läs- och skrivsvårigheter, utvecklingstörningar, bokstavskombinationer eller bara vara allmänt stökig innebär inte att man är en sämre löntagare; bara att man inte passar in i den svenska skolans betygsstege.

Jag talar nog för alla mellan 16 – 25 år när jag säger att vi inte vill reas ut. Som Martin Klepke skriver HÄR, ” Lön ska alltid ges i förhållande till det arbete som de anställda utför.”  Och jag uppmanar alla där ute, att om du känner att vart du dig i världen vänder så får du ingen lämplig lön; bli egenföretagare. Då bestämmer du själv hur mycket lön du ska ha, oavsett ålder. Du är inte till salu. 

Fler bra artiklar i ämnet:

LO:s ungdomssekreterare Malin Norberg

Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist

Carl Ström, regionchef Svenskt Näringsliv Dalarna 

Fredag!

Fredagar är fina dagar, en av de få dagar som har förmånen att vara både slutet och början på något. Slut på jobb, slut på skola, på dagis, på vardagspusslande och träningsskjutsande, slut på dagsljus som knappt finns till. De är början på sovmornar och långfrukostar, på utflykter och besök, början på mjukiskläder, festkläder eller kanske inga kläder alls. Välj själv!

Fina är de i alla fall. Det händer något på natten från torsdagen, det är som om fredagen reser sig som en sprakande och glittrande hägring ur torsdagens och resten av veckans kvalmiga damm. Likt fågel Fenix. När vi vaknar har luften en helt annan känsla, hela världen andas annorlunda än igår. Just här där jag bor nu känns det extra tydligt. Väskor som packas, ögon som glittrar. Tjo och tjim, vi har stönat och stånkat oss igenom måndag, tisdag, onsdag och torsdag men på fredag vilar här inga ledsamheter. Vi ska hem, vi ska bort, vi ska vila, vi ska jobba, vi ska festa, vi ska resa, vi ska se film två dagar i sträck. Ögonglitter ögonglitter.

Det blir så tydligt ibland. Man hajar till; ett skratt som har en annan klang. En lättare känsla. Ett fredagsskratt! Fredagar är carpe diem-dagar, som de mörka Pollybitarna (eftersom de ljusa är helt värdelösa och smaklösa) i skålen. Man vill fånga dem och det påminner mig om att fredagar, trots allt glitter och sprakande, är precis lika fina som de andra. De andra dagarna alltså, inte Pollybitarna (för de är oavsett helt värdelösa och smaklösa). Och kanske är det fel att säga att fredag är lika fin som de andra, det är ju de andra som är lika fina som fredag. De kan också glittra ibland. Det finns folk som är glada på måndagar. Det finns till och med de som festar på onsdagar.

Nej, fredagen har egentligen bara ett privilegium som dag. Fredag är slut; fredag är början.

Trevlig helg!