Upprepning

Jag minns exakt den här perioden för tre år sen. 16 år, sista terminen på högstadiet. Så fruktansvärt trött på allt som hade med skolan att göra. Klassrum och korridorer var bara kulisser, rekvisita som egentligen inte alls hade något med mig att göra. Inte nu längre. Det var platser som jag hade sett och varit på så många gånger, så många timmar att det inte ens var lönt att försöka fundera ut hur mycket tid man egentligen hade spenderat där. Eller slösat, hade jag nog snarare velat kalla det då. Jag orkade inte koncentrera mig, jag ville inte. Jag gled från klassrum till klassrum, från den ena fullklottrade whiteboardtavlan till den andra utan att ens ha läst rubrikerna. Jag kan knappast påstå att jag var den enda. Vi var nog flera som likt spöken rörde oss genom korridorerna och bara önskade att det skulle ta slut. Vad som helst som kunde hålla oss borta från lektioner och läxförhör var en giltig anledning; glömda böcker, svårlåsta skåp, lite solsken. Och vi kunde göra nästan vad som helst för att få sluta tidigare.

Vi var på väg, vi hade siktet inställt på något annat. Kanske är det fel att säga att vi önskade att det skulle ta slut, egentligen önskade vi nog att det andra skulle börja. Vi var så vana vid det vi gjorde nu, rutiner och scheman som vi kunde utan och innan. Alla skrymslen och vrår var utforskade, all magi var som bortblåst. Korridorer som hade känts ändlösa bara några år tidigare tog slut efter bara några steg, vi kom igen vart. Vi träffade inga nya spännande ansikten, man mötte alltid samma människor vart man än kom. Vi ville vidare. Tanken på att skiljas från alla vänner och minnen som trots allt fanns på den här platsen överskuggades av tanken på det där spännande, glittrande och omtalade som väntade på oss; framtiden.

Jag minns den här perioden så exakt för jag känner exakt likadant nu. De här spännande, glittrande och omtalade åren har snart gått och jag kan knappt bärga mig tills resten av livet börjar. Det hägrar lika glittrande som de här åren gjorde. Jag gör vad som helst för att få sluta tidigare, allt är en giltig orsak. Jag är på väg, jag vill vidare och historien upprepar sig om igen.