En lyckad, avslutad husjakt

I januari skrev jag det här inlägget om vår jakt på hus. Då hade vi precis fått veta att huset vi gått och suktat efter i flera månader äntligen skulle komma ut till försäljning. Vi gick till banken och fick ett lånelöfte (helt chockade över att någon var beredd att ge oss det), vi gick på visning och sen tog det stopp. Det blev för dyrt. Vi gick aldrig ens in i budgivningen. Jämmer och elände. Vi la husplanerna på is, övertygade om att vi skulle behöva spara i flera år till innan det var möjligt för oss att köpa hus. Jag gick till banken och placerade alla mina pengar på ett låst fasträntekonto, bergsäker på att det skulle dröja länge innan de kom till användning.

Så blev det precis tvärtom.

I slutet av juni fick vi på omvägar höra att ett hus bara en liten bit bort i byn kanske skulle komma ut till försäljning. Vi pratade löst om att vi kanske skulle lägga en liten lapp i brevlådan, något i stil med "ungt par söker hus eller liten gård i Tävelsås, Kalvsvik eller Vederslöv". Efter mycket tjat från min käre make skrev jag till slut ut en sådan lapp, la den i brevlådan framför huset - och dagen efter ringde ägaren! Klockan var halv nio på kvällen och jag kunde inte svara eftersom jag jobbade, men på mobilsvaret hade en bestämd mansröst talat in "liten gård, slut" Det var allt!

Dagen efter ringde jag upp och jo, de skulle ju sälja. Jo, vi fick gärna komma och titta. Gärna redan om tre dagar. 

Vi var och tittade. Världens gulligaste pensionärer, som vi dessutom har träffat massor av gångar tidigare, visade oss runt och berättade. Jag var dock inte frälst. Lågt i tak och lite väl mycket pengar var det. Vi tackade och sa att vi skulle fundera, att vi skulle återkomma till den officiella visningen. Det gjorde vi och då var takhöjden glömd. Allting stämde, allt vi önskade oss fanns. Konstigt det där med tid - hur det kan släta över, förminska eller förstora precis som det behagar. Efter några dagars betänketid gav vi oss i alla fall in i budgivningen.

Alla som har varit med i en budgivning vet hur man påverkas. Det går så fort och det är mycket pengar det handlar om! Ständig hjärtklappning, huva. Vi budade mot en enda budgivare, men hen var tuff och höjde med ganska stora belopp varje gång. Till slut hade vi gått över vår egen gräns och blev ändå överbudade igen, så då sa vi stopp. Jämmer och elände. Det tog stopp den här gången också.

Så på eftermiddagen ringde säljaren och sa att om vi kunde tänka oss att buda bara lite över det senaste budet, så skulle de stoppa budgivningen där.  Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på det idag. Gissa vad vi gjorde? 

Jag lider lite med den andra budgivaren, som måste ha blivit väldigt snopen när hen ville buda över igen men inte fick. Och samtidigt är jag så otroligt tacksam över att vi fick den här chansen, för hur ofta händer det? Hur stor var chansen? Vi var mer eller mindre chockade den kvällen, och vågade inte tro att det var sant förrän alla papper var påskrivna. När vi sedan sågs och skrev kontrakten, så berättade säljaren att när de köpte huset på sjuttiotalet så hade de varit med om samma sak. De som sålde huset till dem, hade gått med på en lägre summa just för att de var de. Det var viktigt för dem att någon från byn förvaltade deras arv. Och nu var det då vår tur.

Här har vi precis skrivit på papperna. Säljarnas ansikten är suddade (men många av er som bor i Tävelsås vet förstås ändå vilka de är). I mitten sitter mäklaren. 

Det är sant! Nu är gården vår! Vilken glädje och lättnad!

Det är lite av en saga, det låter lite påhittat men precis så gick det till. Det var precis sådär "nyp-mig-i-armen-overkligt" när vi stod där med de påskrivna papperna i famnen på vår gårdsplan. Tänk att det blev såhär, tänk att just vi fick chansen. Kära H & B, vi ska verkligen göra vårt bästa för att förvalta ert arv på det allra bästa sätt man kan tänka sig. Tack!

Här stod vi med alla papper framför huset som vi skulle flytta in i drygt två och en halv månad senare. Galet.