Kära gud, oss emellan angående det här med tacksamhet

först och främst vill jag börja med att tacka för att jag har fått leva ännu ett år utan att drabbas utav svåra sjukdomar, ekonomi i kris eller stor sorg. Min farfar dog förvisso, men han var gammal och sjuk så kanske var det den bästa lösningen; jag väljer att se det så i alla fall. Svåra sjukdomar har jag skonats från också, min hud ser som oftast ut som en landskapsbild från Mars men det kan jag leva med med tanke på allt annat elände man kan drabbas av om man har otur. Ekonomin ska jag inte klaga på, det dräller inte av pengar på kontot men med lite fantasi klarar man det mesta, dessutom har jag ju snälla föräldrar.

För övrigt vill jag tacka för att de flesta tågen har gått i tid när jag har åkt. Jag vet att det har varit mycket tjafs kring hur de här tågen ska lagas, tvättas och köras, men oss emellan är det mest de som inte åker tåg som klagar. Jag är nöjd! Jag vill också tacka för alla fyra uppkörningar jag har fått utföra, var och en var ett rent helvete att gå igenom men det har lärt mig mycket kring ödmjukhet och medkänsla. Jag har framför allt fått en enorm respekt för busschaufförer, långtradarchaffisar och taxiförare, make till högutbildade människor får man leta efter. You rock.

Sen vill jag tacka för att jag har så fina vänner runt om mig, som skrattar både med mig och åt mig (fast bara när jag har förtjänat det), som håller med och säger emot när man är käpprätt åt fel håll och som tycker om en fast man har dåligt kvällshumör och har skitsvårt att fråga om hjälp när man inte hittar det man ska ha i affären. Tack för alla nya vänner som har förvånats över min enorma förvirring och pratglädje, förhoppningsvis har jag kunnat berika deras liv på något sätt. Detsamma gäller alla de människor som jag mött i mitt jobb, förhoppningsvis har de uppfattat mig som organiserad, proffsig och välklädd istället för totalt förvirrad, första-gången-nervös och genomsvettig (verkligheten).

En annan sak som är värd att tacka för är min fantastiska kropp. Jag har förvisso inte världens största bröst och lite volanger hängande här och var men make till smala handleder och självlockigt hår får man leta efter! Att avsluta höstterminen med att stå i plankan i 48 takter är ett solklart bevis på vad lite träning kan göra med slappa muskler, eller kanske snarare ett bevis på vilka under envishet kan utföra. På tal om envishet vill jag också tacka för att jag på något konstigt vänster fått världens bästa pojkvän. Inte för att jag tycker han är envis eller så, nej då. Han må vara världens sämsta på att stanna uppe efter halv nio och inte gör annat än tjatar om vilken dumpermodell han ska ha som fototapet i vårt sovrum, men å andra sidan vet jag ingen annan som kan stiga upp klockan sex efter en helkväll på Grace eller kör bil så bra som han. Tacktack.

Sist men inte minst vill jag tacka för den väldigt speciella våren, den som alltid lika vackra sommaren och en mysig höst. Tack för att det finns färre fattiga människor idag än för ett år sen och för att fler flickor går i skolan. Tack för alla fredskämpar! Tack för alla nya filmer, böcker och artister som jag har fått upptäcka i år. Tack för fantastiska kvällar och underbara mornar. För fina bilder. Skratt. Minnen. Glimtar i ögon. Tårar i ögon. Tack för att solen går upp varje morgon och lovar oss ännu en dag.

Det kanske blev lite sentimentalt här på slutet men kära gud, oss emellan angående det här med tacksamhet; jag vet hur lätt det är att glömma den.

Här kommer lite verklighet

i form utav jobb! För trots att vår högsäsong är över på Osaby Säteri och inte drar igång igen förrän i april/maj så snurrar tankarna i huvudet hela tiden. Desto längre tid man har på sig att planera desto bättre, tycker åtminstone jag. Just nu gottar jag mig i att surfa runt och tjuvkika på ställen med verksamhet som liknar vår egen, dels som inspiration för vad vi kan hitta på men också (framför allt för mig!) inspiration till hemsida och marknadsföring. Så kul det är! Att via vackra foton och texter få glida in i den ena salongen efter den andra, bevittna lyckliga bröllop och avnjuta magnifika julbord många långa mil härifrån. Man blir lätt hemmablind och ser inte allt det vackra som besökare ser på vårt säteri, jag antar att det blir likadant för alla i branschen så småningom. Då behöver man sådana hära ögonöppnare!

Många satsar på en hemsida som är pampig, åh så fint det är! Ofta är dessa slott och herrgårdar väldigt pampiga, så det är absolut det man ska lyfta fram. Sundbyholms slotts hemsida imponerar inte på det sättet, plus att det är för mycket text för min smak. Det låter kanske konstigt, ofta man vill man ju ha så mycket information som möjligt, men ibland blir ögon trötta av alla bokstäver. Rånäs slott lyckas bra med deras texter och bilder, men designen i övrigt lämnar utrymme för önskemål. Ta bort det stela som påminner om Windows 98, in med lite mjuka former och snirliga bokstäver. Det är ett slott, inte en revisionsfirma.

Tjolöholms slott (vilket namn!) har en jättefin animation som förstasida nu vid julborden, men den sida man kommer till sen är förskräcklig! Påminnelse till alla hemsidegörare: känsla går före information och att försöka proppa in så mycket som möjligt på ett och samma ställe ger ingen bra feeling. Usch. Taxinge slott behöver också jobba med känslan, men det är snarare designen på text och bildstorleken. Kom ihåg, känsla.

Wanås (som min fina vän Frida har besökt flera gånger) har en helt annan profil än vad vi har, men deras verksamhet är otroligt inspirerande och det kommer faktiskt hända något liknande här nästa sommar om allt går vägen...

Mina tre favoriter är faktiskt Thorskogs slott, Toftaholm herrgård och en av våra största konkurrenter; Teleborgs slott. Vackra bildspel, fin bakgrund, lagom med text och en inte allt för lång menyrad. Mumsmums för ögat. Vår egen känns ganska platt och tråkig när man sett de här konstverken, men det kommer sen...

Om man kunde samla den känslan på burk
skulle jag vilja det.
Jag skulle ställa upp burkarna på en rad på en hylla
där jag såg dem varje dag
och jag skulle tänka
att där.
Där finns Lyckan.

Där finns den första varma solen i april.
Där finns grässtrån som kittlar mellan tårna
och varm sand som leder till en sjö
med vatten som aldrig är kallt.

Där finns de varmaste leenden.
Där finns de vackraste skratten
och alla de skämten som bara var
roliga just då.

Där finns en konsert.
Där finns låtar du vill höra om och om igen
och även de kortaste snuttarna av låtar du knappt minns
finns där.

Där finns en vind som får löven att dansa.
Där finns kristallvit kramsnö
och ett snöbollskrig där alla är med
utan att någon blir skadad.

Där finns den skönaste skönhet.
Där finns den finaste vänskapen
och djupaste kärleken så lika varandra
att de nästan är samma sak.

Där finns Lyckan.

Stenmurar och stenåkrar

Jag är så innerligt trött på de vida slättmarkerna. På åkerns vajande säd, på blommande rapsfält. Trött på att se flera mil åt alla väderstreck, trött på ett landskap där vinden ständigt blåser. Inte heller längtar jag till den plats i världen där solen skiner hela dagarna och värmer både hav och öken. Nej, jag längtar bestämt hem. Till björkskog och granskog. Till backar, kullar och berg som går upp i dager, som det så fint heter. Till kalhyggen och mossar, till sly och sten. Jag längtar till leriga grusvägar och dyiga diken.

Jag längtar till den plats som kanske heter något så fint som Tegnaby,  Skäggalösa eller Kråkemåla. Det måste vara den ultimata formen utav shabby shic att få sin post adresserad till en plats som heter så, bondromantik som får inredningsdesigners världen över att se i kors och dregla.

Röda knutar, kalla vintrar. Lingonris, blåbärsris. Stenmurar, stenåkrar. Jag längtar inte bort, jag längtar hem.

Sömn

Att vända på huvudet och borra in näsan i kudden.

Att rulla in sig i täcket. Att dra ihop sig till en liten boll.

  Att dra det över ögonen. Att stoppa det under fötterna.

Att vakna långsamt. Att somna om. Och sova länge efter det.

Och så lyssnar man antingen på den här, den här eller den här, beroende på hur man känner sig. 

Idag är det julkänslor på hög nivå!

Japp, jag gör glögg och saffransskorpor och pepparkakor och dekorerar pepparkakor och tar upp adventsljusstakar. Nu ska det göras fint på jobbet, annars så ser jobbet ut såhär.

Nu ska det göras pepparkaksglasyr!

Lite, lite mer inspiration

 Det har varit mycket jobb och skola och ännu mer blir det framöver men jag ska försöka finnas här också. Lite, lite grann i alla fall. Kan tipsa om den här (jul)låten. Inte så julig men ett fantastiskt band har jag upptäckt nu i dagarna!

Snart!

Sov med öppna armar

En gång läste jag om en man, eller kanske jag hörde det, som alltid sov i fosterställning; så som vi flesta gör. Vi kryper ihop till minsta möjliga, gömda från världen under tjocka täcken och lakan. Vi gör oss så små som möjligt, osynliga för monster-under-sängen och skattmasar. Den här mannen stod ofta och såg på sin dotter när hon sov. Dottern var bara några månader gammal och han förundrades över den lilla människans sätt att sova. Hon låg på rygg, med armarna rakt ut och benen med för den delen; så som de flesta bebisar gör. Han förundrades över att dottern, till skillnad från honom själv, tycktes välkomna världen och allt ont den förde med sig med bokstavligen talat, öppna armar. Hon gömde sig inte för något när hon sov, tvärtom. Han funderade ofta på när han stod där vid sin dotters säng, om hon kanske visste något om världen och framtiden som han inte visste.

Jag önskar att vi alltid kunde möta världen såhär, både i vaket och ickevaket tillstånd. Framför allt önskar jag att jag själv kunde det. Att möta världen med öppna armar innebär både att man är redo på att ta in, men också på att ge.

Jag har kuggat på uppkörningen tre gånger. Jag har misslyckats fullständigt tre gånger, jag har sett tre olika inspektörer fylla i den röda rutan på pappret. För alla er som undrar, som kanske aldrig har kuggat eller ens försökt, det är nästan lika jobbigt varje gång. Det är värst första gången, men jag ska avslöja en liten hemlis för er. Det är jobbigare om ingen vet om det, än om alla vet. Jag orkade inte hålla mina kuggningar hemliga, det var som att försöka hålla ett stort svart regnmoln inom sig och jämt gå runt och låtsas att man inte var dygnsur om fötterna på grund av regnet. Jag berättade för alla, jag mötte alla som jag berättade för med öppna armar och det som var allra mest fantastiskt med det här var att alla jag berättade för mötte mig med sina öppna armar. De förstod. De stöttade. De höll tummarna. Jag har inte en gång blivit hånad, retad eller sänkt av någon jag har berättat för. Inte en gång har jag mötts av en person i fosterställning.

Gång på gång plockar jag fram det här, när jag tvekar på om jag ska öppna mig själv och berätta. Är rädd för att bli för privat. För personlig. För mycket. Så tänker jag på alla dem som hade syskon, kusiner, vänner och föräldrar som hade kuggat miljoner gånger och på vad som hade hänt om inte de någon gång vågat berätta; då hade jag varit ensammast i hela världen.

Så jag berättar. Jag pratar. Jag skäms men jag tänker, att kanske kan mina öppna armar även öppna din slutna famn, kanske kan det här leda till något bättre för oss båda. När man vågar berätta något, får man tillbaka det många gånger om, men det är klart att det kostar. Personer i fosterställning pratar om väder och får väder tillbaka, personer med öppna armar pratar om kärlek och får kärlek tillbaka. Det är klart att det är jobbigt, men det är det vi vill höra. Senast jag var där dignade hyllorna på Pressbyrån av pocketböcker med kärleksromaner, men inte en enda väderroman. Vi vågar ge av oss själva, men vi vill desperat gärna höra andras historier och kanske vill vi berätta om oss själva också, men vi vågar inte.

Våga ge, våga öppna dig. Jag har klarat 25 procent av mina uppkörningar, men jag fick också 100 procent stöd på slutet. Det är klart att det finns ont i världen, men det kommer lik förbannat finnas kvar där även om du gömmer dig och stänger dig. Möt världen möt öppna armar, för så kommer den att möta dig.

Sov inte i fosterställning hela livet.

Jag kan lyssna på första meningen hundra gånger om och ändå vilja lyssna hundra gånger till. Gärna väldigt högt också. Sen kanske jag lyssnar på resten också för den är inte så tokig den heller. 

Vi väntar, eller hur.

Du väntar på att veta vad du vill
hon där borta väntar men vet inte på vad
och han väntar på att hitta en plats
där han kan landa säkert.

Hon väntar på att hitta sig själv
men letar på fel ställe
Han väntar och snurrar och blir yr
och tror att det hjälper.

Vi väntar
och håller andan
och han försöker
och tror att nu snart
kanske han kan landa.

Men ta det lugnt för
vi väntar, eller hur.

Tänker på skolavslutningar.
På slut, på slut som blir början
som fortsätter
som slutar
som blir början igen.

Tänker på tåg.
På perronger, som försvinner
utanför fönstret
som man stannar vid
som man åker förbi.

Tänker på kvällen.
På mörkret, mörkret som
bara kan finnas
där inte ljuset finns
där inte solen lyser eller
lampor tänds.

Så fint, så fint.

Igår hade vi druckit för mycket te och Oboy och lyssnat på alldeles för mycket av Peters roliga älghistorier att vi helt enkelt inte kunde gå och lägga oss. Så vi gick en runda och stötte på fler som inte heller var redo för att sova än. 

Kärleksörten

(Provar blogspots nya publicieringsverktyg)

När jag gjorde min praktik på en kyrkogård i ettan så minns jag ett hav av funkia och ett hav utav kärleksört; två växter som jag sedan dess hyst ett stort agg emot. 

Funkian har jag så gott som försonats med och till och med varit beredd att plantera hemma, värre har det varit med kärleksörten. Kyrkogårdsblomma, har jag kallat den och tittat åt ett annat håll. Ful som fa-an. 

Men jag ska erkänna att nu, två år senare, så kan jag förlika mig med den stackars kärleksörten. Okay, du är fin. Och bra. Och finns i många läckra färger. Och har häftiga blommor.

Och förra helgen köpte jag två stycken. 

Nu har jag legat stilla och suttit stilla i så många timmar att jag bara måste röra på mig. Annars kommer jag aldrig att somna ikväll...

Finbak

I förra veckan så bakade vi kladdkakor på internatet. Jag och Emma och Soffan tog tillfället i akt och festade till det rejält med några dekorationer. Finfint blev det.

Inte idag heller

Igår sjukanmälde jag mig från praktiken, så förkyld och med lite feber kändes det inte som om det var någon bra ide att stå utomhus hela dagen. Det kändes bättre fram på dagen, och jag va rhelt inställd på att gå till praktiken idag. Jag gick dock bet på de planerna, för idag känns det inte alls bättre. Det blir till att stanna hemma och ta det lugnt idag också...

En andra frukost

Vi äter frukost vid sju på morgonen, sen börjar jag praktiken vid nio. När klockan börjar dra sig runt elvasnåret så kurrar min mage rejält, och då tryter krafterna. Idag gör jag ett försök att skjuta upp kurrandet genom att äta en macka precis innan jag cyklar iväg. Värt att prova!

Tirup

Jag har verkligen lyckats få världens bästa praktikplats, alla är så snälla och det är så vackert, så vackert. Här finns massor med växter och kunskap och jag suger åt mig som en svamp. På något sätt känns det som om man lär sig tio gånger bättre på praktiken än i skolan, men det är väl därför man har praktik.

Jag gör mig praktik på Tirups Örtagård, det är precis så vackert som det ser ut på bilderna!

Jag har kommit bort lite ifrån mitt fotograferande. När jag ser mina bilder, så inser jag att de inte alls är på den nivån som de skulle ha varit om jag verkligen...brydde mig, ansträngde mig och såg så som man ska göra genom en kamera.

Jag blev påmind om det två gånger idag. Första gången när jag tittade på bilder ifrån Tirup. Jag hade tagit kort på deras lusthus i morgonljus, det hela var väldigt vackert. Jag hade höga förväntningar på ett kort med så bra förutsättningar, men det hela gick åt skogen. När jag tittade på fotona på datorn så insåg jag att jag totalt missat att det stod ett riktigt fult staket i förgrunden, dessutom stod en av staketstolparna mitt i huset; på alla kort.

Andra gången, bara en liten stund senare när jag satt och tittade på solnedgången. Jag funderade på hur jag skulle kunna få fotot fint trots att fönstret var så smutsigt. Plötsligt insåg jag att alternativet att gå ner och ut för att fota, inte ens hade dykt upp i huvudet! Herregud.

Så nu ska jag försöka bättra mig, jag ska försöka bli bättre. Det blir lite som att börja om, men jag vill verkligen. Det är så hemskt att inse att man bara tagit kort utan att bry sig. Bara tagit, bara för att. Utan att se.

Rummet är stökigt hela tiden!

Nu är det verkligen och absolut sista året på Hvilan.

Och det kommer bli så kort, så kort.

Och första kvällen åt vi kakor, till exempel Emmas fantastiska kakor (eftersom en blogg bör handla om vad som händer så fick jag flika in en slags händelse mitt i sorgen)

I dared

Den alldeles fantastiska kvinnan Annika Norlin som står bakom det minst lika fantastiska bandet Säkert! har bestämt sig för att göra vissa av sina låtar på engelska (de är alltså på svenska från början). En av låtarna, Får jag, eller Can I som den heter på engelska, kommer att få en alldeles fantastisk musikvideo som alla får vara med i!

Precis som mannen på bilden ovan så skriver man ner något modigt som man har gjort på ett papper, tar ett simpelt kort och laddar upp det här. Och med lite tur så hamnar man först på bloggen och sen i musikvideon. Visst är det ännu mer fantastiskt?

Se andra modiga människor på bloggen här och lyssna på den engelska versionen Can I!

Ny termin, nytt rum, och imon nya ettor. Ska bli otroligt spännande, jag kommer inte kunna sova...

Nu vatt det slut

slut på sommaren. Försöker packa ner ett helt år i väskor och påsar, kan säga att det går inte ens lite bra. Det har bara gått åt skogen hela tiden, jag har ingen lust att packa. Ingen alls. Lite tur i oturen; jag har hela sommaren varit förutseende (inte lat, hrmm) och låtit bli att packa upp en del grejer sen jag åkte hem. Så de är redan packade, perfekt.

Men som sagt, det är bara en del. Resten måste vikas, packas, räknas, letas efter och gud vet allt. Puh.

Och bilden är förstås ett soundtrack i vanlig ordning.

Soundtrack

Så svårt att komma igång

Ja, det blir ju precis alltid såhär. Det är lov och ledighet, och jag jobbar och jobbar och jobbar och då finns det inte så mycket att skriva om.

Tror jag! För jag är ju så uppe i mitt jobb, som är mitt liv, att jag inte skriver något om det. Vilket förstås blir tokigt, eftersom mina vänner på skolan vet allt om mitt liv på skolan och just därför skulle vilja läsa om någon annat än just-skolan. Och det är de som läser bloggen.

Det blir ändring sen, som det alltid blir. När jag kan börja skriva om skolan igen...

Ve ni, jag ska erkänna en sak. De blir mest P4 här hemma om dagarna, eller Sommar i P1 men när det är tyst och lugnt så sätter jag igång den här. Fast jag har hört den säkert 50 gånger nu så tröttnar jag inte och vad jag önskar att jag hade fått se den!

Vi öppnar alla grindar, Löss och Överheten är mina favoriter.

Tid är fina grejer

Ja, och just nu finns det inte tid till allt. Inte tid för städning, inte tid för träning, för pluggande eller bloggande. Jag är ledsen, men ni hamnar i bakvattnet! Vi har öppnat caféet nu, det är öppet 11-20 varje tisdag-söndag, vilket innebär att vi jobbar sisådär 10-20.40 varje dag, ännu tidigare om vi dessutom har frukost till vandrarhemsgäster. Hallelujah.

Igår skulle vi iväg, varpå Mattin hade bestämt sig för att ha på sig sin vita skjorta. "Är den inte tvättad än?!" frågar han. "Mattin, vet du vart vi har varit hela den här veckan?" frågar jag honom. "Ja..." svarar Mattin och ser förbryllad ut "Jo, för tvätt brukar inte tvätta sig själv och vi har ju, som du vet, inte varit hemma! Det har däremot du!" Så ser verkligheten ut just nu.

Trädgårdsskötseln ligger till viss del på mitt ansvar (gräsklippning, harvning och trimning, dvs sådant som görs med maskin gör någon annan) och jag försöker vara i trädgården så mycket som möjligt. Förutom att luka ogräs och räfsa gräs så planerar och funderar jag lite. Till exempel, angående baksidan på orangeriet som ni ser på bilden ovanför. Den är alldeles för trist och jag vet faktiskt inte hur man tänkte när man gjorde en grusplan där, menmen. Jag har planer för den här lilla plätten...jag säger inte mer, däremot kan ni få se mina inspirationsbilder!

Ja, det är väl inte så svårt att lista ut vad jag har tänkt göra där...