DiscoDancer sa:
"Det värsta tycker jag är folk som går runt med läder docmartens och kallas sig själva miljörättsfacister, som predikar för allt och alla om hur dåligt och hemskt det är när människor behandlas dåligt, som går runt med pins, banners, klistermärken med klischer om hur viktigt det är att rädda jorden och människorna - tar en paus för att tända en cigarett - och sedan fortsätter om hur duktigt alternativa miljövänner dem är för att dem hjälper till att sprida detta budskapet..."
Ops.
Jag föll direkt. Det är bara att erkänna.
Jag äger ett par kängor.
Läderkängor.
Kommentaren gjorde mig först överlycklig, äntligen kanske korkskallarna out there inser att när man tjuter ”RÄDDA REGNSKOGEN” med en skinnjacka som enda skydd och håret fullt med lättantändligt hårspray, så är man inte så trovärdigt.
Sen satt jag själv här med min gamla drakburk som slukar mer el än vårt kylskåp och skrev om läderstövlade 14åringarns shoppingvanor medan mina egna läderkängor gosade till sig i kapprummet.
Dubbelmoral, yes here we go.
Men, jag är inte fulländad.
Bloggen har bara börjat och därmed har mitt nya liv pågått i 5 dagar hittills, och när jag rannsakade mig själv så insåg jag att i min ägo finns två saker av läder. Dels mina kängor (men de var så billiga så ärligt talat, tror det är syntetläder) och så ett par skinnhandskar (ett fint secondhandfynd). Handskarna är gjorda av lammläder och fodrade med akryltyg.
De är ändå för små, så beslutet att lämna bort dem var inte svårt att fatta. Jag vägrar att slänga dem, det vore ett hån mot det lilla lammet som fått sätta livet till. Istället hoppas jag innerligt att de hittar en ny ägare som vårdar dem lika ömt som jag gjort. Några bud?
Kängorna däremot…
Jag kan inte göra mig av med dem.
De är de finaste och mest slittåliga skor jag någonsin haft. De är varma och sköna och så coola att de flesta emokidsen rullar med ögonen av avundsjuka.
Det djur som (kanske) dog för min skull och därmed skapade dessa fantastiska skor gjorde det inte förgäves. Istället för att behöva köpa nya vinterskor i oktober varje år dammar jag av dessa coolingar.
Sorry DiscoDancer.
Ops.
Jag föll direkt. Det är bara att erkänna.
Jag äger ett par kängor.
Läderkängor.
Kommentaren gjorde mig först överlycklig, äntligen kanske korkskallarna out there inser att när man tjuter ”RÄDDA REGNSKOGEN” med en skinnjacka som enda skydd och håret fullt med lättantändligt hårspray, så är man inte så trovärdigt.
Sen satt jag själv här med min gamla drakburk som slukar mer el än vårt kylskåp och skrev om läderstövlade 14åringarns shoppingvanor medan mina egna läderkängor gosade till sig i kapprummet.
Dubbelmoral, yes here we go.
Men, jag är inte fulländad.
Bloggen har bara börjat och därmed har mitt nya liv pågått i 5 dagar hittills, och när jag rannsakade mig själv så insåg jag att i min ägo finns två saker av läder. Dels mina kängor (men de var så billiga så ärligt talat, tror det är syntetläder) och så ett par skinnhandskar (ett fint secondhandfynd). Handskarna är gjorda av lammläder och fodrade med akryltyg.
De är ändå för små, så beslutet att lämna bort dem var inte svårt att fatta. Jag vägrar att slänga dem, det vore ett hån mot det lilla lammet som fått sätta livet till. Istället hoppas jag innerligt att de hittar en ny ägare som vårdar dem lika ömt som jag gjort. Några bud?
Kängorna däremot…
Jag kan inte göra mig av med dem.
De är de finaste och mest slittåliga skor jag någonsin haft. De är varma och sköna och så coola att de flesta emokidsen rullar med ögonen av avundsjuka.
Det djur som (kanske) dog för min skull och därmed skapade dessa fantastiska skor gjorde det inte förgäves. Istället för att behöva köpa nya vinterskor i oktober varje år dammar jag av dessa coolingar.
Sorry DiscoDancer.
