Och nu börjar nästa kapitel
och vi flyger
snabbt
ljudlöst
tack och lov inte spårlöst
ut ur varandras liv.

Det löser sig

Jag är i grund och botten en ganska glad skit. Jag förstår inte hur man kan gå genom livet och inte tro att saker och ting kommer att lösa sig. Visst, problem löser sällan sig själva (även om det händer ibland och det är himla skönt) men med lite list och jävla anamma klarar man det mesta. Inget är helt omöjligt, bara lite svårare.

Men ibland går det bara inte. Man vaknar på fel sida och det spelar ingen roll hur många gånger man vänder på sig och somnar om, den dagen kommer lik förbannat att vara på fel sida. I mitt fall, den lilla ledsna sidan. Den där oron, ångesten och ledsamheten bor. Där ingenting kan bli rätt utan att ha ett stänk av fel i sig och där omöjligheter faktiskt är helt omöjliga. Där varje litet ord blir förvrängt, förstorat och kryper in under skinnet. Dagar då man böjer ner blicken och sänker axlarna. Garden är nere.


Jag tror att vi behöver de här dagarna också, för visst är det inte bara jag som känner så. Dagar, som utan egentligen anledning, aldrig kan bli bra. Förutsättningarna finns, men det vill sig ändå inte. För mig fungerar det ungefär som en berg-och-dalbana: man måste vara på botten ibland för att kunna komma upp till toppen och känna den där hisnande känslan i magen. Om banan vore helt plan skulle det ju inte alls vara samma sak.

Det finns nog de som lever helt plana liv, utan berg och dalar. Eftersträvansvärt? Inte på något sätt. I mig, som i många andra berg-och-dalare, ryms många stora känslor; glädje, kärlek, mod och jävlar anamma. För att nå dem måste man ha ett visst mått av om än lika stora, men inte så härliga, känslor; som oro, ångest och ledsamhet.

När de dagarna kommer får man för försöka tränga undan den dömande rösten i skallen och, mot alla odds, intala sig: Det löser sig.

Vägspärr

Jag tänkte, och jag har tänkt på det i flera timmar nu, att jag skulle skriva något här. Något vettigt, något argt, något fint men tyvärr; det står en vägtull någonstans mellan hjärnan och fingrarna som stoppar alla tankar. Efter åtskilliga försök att ta mig igenom avspärrningarna ger jag nu upp, önskar er en fin kväll och går ut för att njuta lite av de undersköna spireorna som blommar precis här utanför dörren.

Upprepning

Jag minns exakt den här perioden för tre år sen. 16 år, sista terminen på högstadiet. Så fruktansvärt trött på allt som hade med skolan att göra. Klassrum och korridorer var bara kulisser, rekvisita som egentligen inte alls hade något med mig att göra. Inte nu längre. Det var platser som jag hade sett och varit på så många gånger, så många timmar att det inte ens var lönt att försöka fundera ut hur mycket tid man egentligen hade spenderat där. Eller slösat, hade jag nog snarare velat kalla det då. Jag orkade inte koncentrera mig, jag ville inte. Jag gled från klassrum till klassrum, från den ena fullklottrade whiteboardtavlan till den andra utan att ens ha läst rubrikerna. Jag kan knappast påstå att jag var den enda. Vi var nog flera som likt spöken rörde oss genom korridorerna och bara önskade att det skulle ta slut. Vad som helst som kunde hålla oss borta från lektioner och läxförhör var en giltig anledning; glömda böcker, svårlåsta skåp, lite solsken. Och vi kunde göra nästan vad som helst för att få sluta tidigare.

Vi var på väg, vi hade siktet inställt på något annat. Kanske är det fel att säga att vi önskade att det skulle ta slut, egentligen önskade vi nog att det andra skulle börja. Vi var så vana vid det vi gjorde nu, rutiner och scheman som vi kunde utan och innan. Alla skrymslen och vrår var utforskade, all magi var som bortblåst. Korridorer som hade känts ändlösa bara några år tidigare tog slut efter bara några steg, vi kom igen vart. Vi träffade inga nya spännande ansikten, man mötte alltid samma människor vart man än kom. Vi ville vidare. Tanken på att skiljas från alla vänner och minnen som trots allt fanns på den här platsen överskuggades av tanken på det där spännande, glittrande och omtalade som väntade på oss; framtiden.

Jag minns den här perioden så exakt för jag känner exakt likadant nu. De här spännande, glittrande och omtalade åren har snart gått och jag kan knappt bärga mig tills resten av livet börjar. Det hägrar lika glittrande som de här åren gjorde. Jag gör vad som helst för att få sluta tidigare, allt är en giltig orsak. Jag är på väg, jag vill vidare och historien upprepar sig om igen. 

Tack men nej tack, jag är inte till salu till lägstbjudande

Just nu pågår en debatt om Sveriges alldeles för höga ungdomsarbetslöshet. 22 procent, dvs mer än var femte person mellan 16 – 25 år går utan jobb, något som får både politiker och fackliga att klia sig i huvudet. En del anser att en trolig orsak till detta är att vi i Sverige har alldeles för höga ingångslöner, vilket gjort att ett förslag om att ungdomar ska kunna anställas för 75 procent av lägstalönen har lagts fram.

Jag tror att vi alla är rörande överens om att de här ”för höga ingångslönerna” knappast rör sig om några miljonbelopp, och att 75 procent av lägstalönen inte rör sig om många tusenlappar i månaden; som ska räcka till mat, hyra, transport osv. Som sextonåring brukar man inte ha några problem med att fortfarande kunna bo hemma hos mor och far, men när man är 24 år tror jag att ganska många är sugna på att pröva lyckan och skaffa eget. Jag skulle vilja se de politiker som är positiva inför tanken på att skaffa familj grundad på löner som enbart består av två tredjedelar av den normala minimilönen. Å andra sidan skulle detta lösa ett annat stort problem i Sverige, nämligen bostadsbristen hos unga. Vi får helt enkelt se till att bo hemma tills vi närmar oss trettio! Någon vidare bra lösning vet jag dock inte om jag skulle vilja kalla det...

Sänk arbetsgivaravgiften ytterligare, luckra upp LAS, ställ högre krav på Arbetsförmedlingen (som precis som alla myndigheter verkligen hade mått bra av lite konkurrens) och satsa på utbildning. Om och om och om igen; utbilda för framtiden, inte för det förgångna. Om vi ska ha en skola som förbereder elever inför arbetsmarknaden bör det i varje gymnasieutbildning vara obligatoriskt att:

¤ Läsa minst 100 poäng ekonomi – för oavsett vad du jobbar med och vem du blir som vuxen så kommer du att handskas med pengar. Lyxfällan ska vara ett program för tv, inte ett program för en hel generation.

¤ Läsa minst 50 poäng företagande/entrepenörskap – för att Sverige har en stark småföretagandekultur och måste behålla den genom att utbilda nya entrepenörer.

¤ Ta körkort – för oavsett vilket jobb du söker idag så är körkort ett krav eller starkt meriterande.

¤ Genomföra minst två perioder a 4 veckor praktik – för att även de som går teoretiska program ska få en chans att komma ut på arbetsmarknaden.

¤ Ha schemalagd jobbcoaching – för att det är rent ut sagt överjävligt svårt att försöka skriva CV, söka jobb, gå på intervju etc utan någon som helst erfarenhet.

Den svenska skolan över lag måste utöver detta grunda ett samarbete med svenska företag och på ett helt annat sätt uppmana sina elever att vilja arbeta. Man måste komma ifrån de akademiska tankegångar som idag genomsyrar både lärare, kurser och betyg. Att ha läs- och skrivsvårigheter, utvecklingstörningar, bokstavskombinationer eller bara vara allmänt stökig innebär inte att man är en sämre löntagare; bara att man inte passar in i den svenska skolans betygsstege.

Jag talar nog för alla mellan 16 – 25 år när jag säger att vi inte vill reas ut. Som Martin Klepke skriver HÄR, ” Lön ska alltid ges i förhållande till det arbete som de anställda utför.”  Och jag uppmanar alla där ute, att om du känner att vart du dig i världen vänder så får du ingen lämplig lön; bli egenföretagare. Då bestämmer du själv hur mycket lön du ska ha, oavsett ålder. Du är inte till salu. 

Fler bra artiklar i ämnet:

LO:s ungdomssekreterare Malin Norberg

Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist

Carl Ström, regionchef Svenskt Näringsliv Dalarna 

Fredag!

Fredagar är fina dagar, en av de få dagar som har förmånen att vara både slutet och början på något. Slut på jobb, slut på skola, på dagis, på vardagspusslande och träningsskjutsande, slut på dagsljus som knappt finns till. De är början på sovmornar och långfrukostar, på utflykter och besök, början på mjukiskläder, festkläder eller kanske inga kläder alls. Välj själv!

Fina är de i alla fall. Det händer något på natten från torsdagen, det är som om fredagen reser sig som en sprakande och glittrande hägring ur torsdagens och resten av veckans kvalmiga damm. Likt fågel Fenix. När vi vaknar har luften en helt annan känsla, hela världen andas annorlunda än igår. Just här där jag bor nu känns det extra tydligt. Väskor som packas, ögon som glittrar. Tjo och tjim, vi har stönat och stånkat oss igenom måndag, tisdag, onsdag och torsdag men på fredag vilar här inga ledsamheter. Vi ska hem, vi ska bort, vi ska vila, vi ska jobba, vi ska festa, vi ska resa, vi ska se film två dagar i sträck. Ögonglitter ögonglitter.

Det blir så tydligt ibland. Man hajar till; ett skratt som har en annan klang. En lättare känsla. Ett fredagsskratt! Fredagar är carpe diem-dagar, som de mörka Pollybitarna (eftersom de ljusa är helt värdelösa och smaklösa) i skålen. Man vill fånga dem och det påminner mig om att fredagar, trots allt glitter och sprakande, är precis lika fina som de andra. De andra dagarna alltså, inte Pollybitarna (för de är oavsett helt värdelösa och smaklösa). Och kanske är det fel att säga att fredag är lika fin som de andra, det är ju de andra som är lika fina som fredag. De kan också glittra ibland. Det finns folk som är glada på måndagar. Det finns till och med de som festar på onsdagar.

Nej, fredagen har egentligen bara ett privilegium som dag. Fredag är slut; fredag är början.

Trevlig helg!

Jag tänkte börja med att visa min vapenarsenal,

öppna rummet där jag förvarar allt som kan döda,

slita, bryta, krossa, mosa, riva, banka, sparka, slå

dig sönder och samman.

Här finns kramar. Här finns klick och du ska veta

ingen klickar så hårt som jag. Här finns händer att hålla

i, hår som värmer frusna fingrar. Här finns hårda kramar

som trycker luften ur dina lungor.

Här finns små lappar. Små lappar från dem jag älskar

och från dem som älskar mig. Foton. Filmer. Här finns

nuet och alla dess miljontals ögonblick som flimrar framför

dina ögon till du blir blind. 

Här finns skratt. Här finns fniss och gapskratt om vartannat,

kulspruteskratt som aldrig tycks ta slut. De tar sig igenom även

den tätaste utav tystnader. Här finns finns hemligheter som kväver

även det allra värsta du kan komma på. 

Mitt vassaste vapen kommer jag aldrig att visa dig, det är

faktiskt helt omöjligt för dig att se. 

För när du vänder dig om och går, så ler jag bakom din rygg. 

Pang. 

Åh, det här badrummet hade jag verkligen inte tackat nej till. Fint som kvällar i maj.

Den mjuka sidan

Jag gillar att sova, helst tio timmar i rad.

Gillar kuddar och mjuka tyger, de där urtvättade lakanen

Som man haft sen man var liten.

Jag gillar mjuka smaker, som jordgubb.

Gillar inte läsk med för mycket bubblor

Som gör ont i näsan.

Jag gillar vantar, och mössor.

Jag gillar varma kläder, de där fula

Men ack så sköna.

Jag gillar snälla ord, de man behöver.

Gillar folk som ser att här behövs ord

Som värmer och helar. 

Jag gillar folk som vågar vara mjuka både på in- och utsida.

Det är så fint när solen går upp, skiner på trädstammar, på fruset gräs, på droppar som frusit fast, på bolmande andedräkter, på koltrastar som skuttar runt i buskaget, på knoppar, på världen.

Det är så fint så.

Fy fan för dem.

Någonstans i Sverige vaknade det en ganska ledsen människa idag. Han heter Håkan.

Håkan är som de flesta andra människorna i Sverige, han försöker spara slantar genom att krypa genom hål i lagar och regler, han uttrycker sina känslor även om det går lite väl fort ibland och han kan, av förståeliga skäl, inte ha koll på varenda liten regel som har upprättats sedan år 1750. Håkan är alltså en ganska vanlig människa. Det enda som skiljer Håkan från ganska många andra i Sverige är att han var partiordförande för Socialdemokraterna så sent som i fredags. Nu har han avgått och det är han, av förtsåeliga skäl, väldigt ledsen för.

Några som däremot inte är ledsna är Sveriges samlade journalistkår. De sover antagligen fortfarande ruset av sig efter att i champagne ha skålat sin seger; ännu en gång har de lyckats knäcka en människa totalt! För det är precis vad de var ute efter.

Den häxjakt som har bedrivits på Håkan Juholt ska inte förväxlas med ärlig, grävande och skicklig journalistik. Den är gjord av storykåta besserwissrar som någonstans i sitt förflutna gått en kvällskurs i att skriva, en kurs där man inte en gång tog upp ord som respekt, medkänsla och förståelse. På samma kurs gick de som gjorde Sanningen om Sommerlath som handlade om Drottning Silvias pappas eventuella nazistiska bakgrund och där gick också alla de som glatt kastar skit på svenska kändisar endast i hopp om att få till nästa stora scoop.

Fy fan för er. Fy fan för att vårt rättsväsende idag heter massmedia istället för domstol där självutnämnda journaliståklagare, krönikörjuryer och rubriksättardomare dömer med lösa rykten och suddiga bilder som bevis. Fy fan för er, fy fan för er yrkesstolthet. Den räcker inte längre än till årsmötet för Klubben för Inbördes Beundran.

Någonstans i Sverige vaknade en ganska ledsen människa idag. Han heter Håkan. Han var en människa som gjorde sitt jobb, tyvärr var det några idioter som trodde att de gjorde sitt jobb som förstörde hans liv. Fy fan för dem, fy fan. 

Det hade räckt med bara en gnutta

Jag gör listor. Checklistor. Att-göra-idag-listor. Att-göra-imon-listor. Att-köpa-listor. Låtlistor.

(Livet blir så mycket lättare när man vet vad man ska göra/köpa/lyssna på. Helst planerat en halvtimme i taget.)

Jag checkar av.  Stryker över. Kryssar i rutor. Suddar ut.

(Finns det någon större njutning än när man inser att man blivit klar? När listan är tom?)

Jag dubbelcheckar. Trippelcheckar. Ringer en extra gång.

(Och finns det någon större skräck än den som gnager i magen när man tror att något gått galet? Riktigt snett?)

Jag kan vara en jävel på planering och ordning och jag vet att det finns de som med glädje hade gett sin ena överläpp för att få bara en gnutta av den här egenskapen. Att någon gång få känna att man har full koll, att man är ute i god tid och att man vet vad som väntar härnäst. Så ser min tillvaro ut i många fall. Det finns plan A, plan B och plan C och de är planerade sen långt tillbaka. De är nerskrivna och sparade på två platser, de är igenomlästa och ihågkomna. Det finns tid inplanerad till planering, det finns planering som planerar, just det, planeringen. Tydliga instruktioner, raka rör.

Men så var det det där med bara en gnutta. För...

Jag kan inte ha olika färg på klädnyporna. Olika avstånd mellan glasen i skåpet.

Jag kan inte ha lådor som inte står i storleksordning. I färgordning. Kan inte ha låtlistor som inte är i bokstavsordning.

Jag kan inte sluta när jag har börjat. Kamma mattfransar, snurra kastrullhandtag, vecka gardiner, sortera clementiner. Det är millimeterrättvisa som gäller.

Det finns ingen som hade gett ens en gnutta av sin överläpp för de här galenskaperna. De följer med, som en oönskad bonus. De är värre också; jag kan låta bli att göra listor, men står inte alla kryddburkar med namnen åt samma håll så finns det inget som är viktigare just då än att se till så att de står rätt. Det går inte att förklara vad som händer annars, för i värsta fall finns inga alternativ. Måste. Vända. Burkjävlarna. Och jag vet, allt det här låter påhittat och dumt som bara den, men så är det.

Ingen vill ha om så bara en gnutta av det där.

Stanna lite
på samma ställe
lugna andetag
ta igen

de här dagarna
liksom alla dagar
kommer

bara för att gå

Till dagens födelsedagsbarn som tycker så mycket om när jag bloggar

Fint som snus är det.
Eller nej, fint som sol och vind
och stjärnor och kattungar
och leenden och varm sand

Fint är det, att bli äldre
så fina vi blir.
Vi blir fina både inne och ute,
fina som
sol och vind
och stjärnor och kattungar
och leenden och varm sand.

Lite som snus också,
som den bittra smaken
man kan inte riktigt
njuta helt ändå.

Gårdagens inlägg

var menat som en spark i röven på alla gnällspikar som gnäller över hur högt bensinpriset är samtidigt som de rullar ut sin stadsjeep från uppfarten.

Var menat som en tumutdragarhjälp för alla segervissa som står i startgroparna och bara väntar på att bli ivägputtade.

Men framför allt var det menat som en mjuk klapp på kinden på alla de som känner ängslan, ångest, oro, skräck och uppgivenhet inför det nya året och åren som kommer därpå. En liten vink om att det kommer att bli bättre och att det inte ens är särskilt dåligt just nu. Att alla ni har mycket kvar att ge och framför allt att få. Att livet inte alls måste vara den ena för jävliga dagen efter den andra utan rätt hyfsat bra, kanske till och med väldigt bra om man lägger manken till. Ni kan, vi kan.

Så var det menat.