Vi ska prata om barnen som inte finns

Det här med barn. Det är ett himla svårt och känsligt ämne, särskilt när man inte har några. Det blir så lätt fel. Jag har skrivit det här inlägget flera gånger och sedan raderat det, just för att det är så svårt. Den här gången ska jag inte göra det, den här gången ska vi prata om barn - och kanske framför allt om barnen som inte finns.

Om vi ska gå rakt på sak; vi har inga barn. Jag och min man alltså. Fastän vi är nyss fyllda 23 år båda två, och snittåldern för första barnet är 29 år respektive 31 år för kvinnor och män i Sverige, så anses det lite konstigt att vi inte har bildat familj. Jag kan förstå det på sätt och vis. Vi har ett fast förhållande, är till och med gifta, vi har fasta jobb och har dessutom nyligen införskaffat en bostad med alldeles för många kvadratmeter för två personer. Så visst, flera viktiga förutsättningar finns. Samtidigt tänker jag att det här med att skaffa barn, det är inte som att bocka av en packlista inför en resa. När allt praktiskt är nerpackat och klart, så är det bara att tuta och köra. Njae.

När och hur och varför man bildar familj, det är för mig något väldigt privat. Något som vi möjligtvis pratar om tillsammans med våra närmsta vänner, kanske med våra familjer men helst inte med bekanta eller helt okända. Dessvärre verkar det som om man som människa i "barnafödande ålder" helt enkelt får lära sig leva med kommentarer och frågor om barn. De här kommentarerna och frågorna kommer i en strid ström, några gånger varje vecka minst. Några exempel på vad som sagts och skrivits till oss framför allt under de senaste fyra åren:

"Köp en stor bil så att ni får plats med alla barnen!"

"Jaha när ska ni skaffa barn då?"

"Men ni VILL väl ha barn?"

"Jaja det säger ni nu men snart kommer barnen och då får ni annat att tänka på."

"Oh XX nu dröjer det inte länge förrän du också får barnbarn!"

"Nämen nu vill väl ändå XX ha några barnbarn?!"

"Stick iväg nu och se till att göra några barnbarn till XX!"

Allt det här är förstås sagt eller skrivit i all välmening, ofta med glimten i ögat. Min mening är inte att skuldbelägga någon, eller få någon att känna sig dum, men jag vill ändå på ett finstämt sätt mana till eftertanke. Var gränsen går för vad som känns okej och vad som inte gör det, är flytande. Jag vet själv inte riktigt var gränsen går, det kan bero på personen, på tillfället, eller kanske till och med på platsen. Till exempel så tycker jag verkligen inte att det är konstigt om någon går husesyn hemma hos oss och säger något i stil med "jaha här kanske det blir barnrum med tiden?" när de tittar in i de två tomma sovrummen vi har på ovanvåningen. Jag känner mig trygg i det, för jo, så är det ju tänkt. Att prata om barn i största allmänhet, allt från hur lång tid det tar att få på två overaller innan man ska till förskolan till hur mycket man kan sakna en liten person som ägnat det senaste dygnet åt att skrika halsen av sig, det är helt okej. Även om man inte själv har barn så kan man nog mycket väl tänka sig in i den typen av situationer, och dessutom dela ett ögonhimlande åt livets alla små utmaningar. Att däremot stå och prata med en bekant till någon av våra föräldrar på en studentskiva någonstans, och få den fullt allvarliga frågan "jaha är det barn som gäller nu då?" känns mindre okej. Vad ska man svara? Förväntar sig denne ytligt bekanta person att vi ska svara något i stil med "jaaa och du är den förste som får veta!"? 

Sådär, nu har vi pratat om barnen som inte finns. Vi har inga barn och så är det, hur konstigt det än låter. Nog pratat om det, nog frågat och nog kommenterat. Inte bara för vår skull, utan också för alla andras skull; snälla sluta upp med det här barntjatet. Det finns de som lider i det tysta, som inte kan få barn och vars sår gång på gång slits upp av att någon taktlös fummelfjant som bara måste kommentera barnens icke-existens. Michaela har skrivit ett tänkvärt inlägg om det. Det finns massor av andra saker som man kan prata om istället.