Jag dansar alltid nykter

Ikväll är det nyårsafton och jag är nykter - det har jag varit varje kväll i snart 23 år. Det vill säga, i hela mitt liv. Jag har aldrig tagit en öl, druckit ett glas vin eller svept en snaps. Jag är helnykterist. Varje skolavslutning, varje födelsedag, varje midsommar, kräftskiva och nyår, är jag spik nykter.

Det är kontroversiellt att frivilligt välja nykterhet. Att man avstår alkohol på grund av sjukdom, graviditet eller helt enkelt för att man ska köra hem, det är helt förståeligt och inte konstigt alls. Att däremot välja att vara nykter helt utan anledning, det skapar uppmärksamhet och en del tycker nästan att det är på gränsen till oförskämt. Att jag med mitt val att avstå alkohol ser ner på de som väljer att dricka alkohol. Som om de vore sämre människor. Varför i hela fridens namn är jag nykter?

Nyktert midsommarfirande - nemas problemas. Man kan dansa och leka lekar!

Jag har ingen specifik händelse att grunda mitt val på, inget traumatiskt barndomsminne som etsat sig fast i det undermedvetna. Det är inte heller ett politiskt eller ideologiskt ställningstagande. Förutom en lektion i argumentation på gymnasiet har jag aldrig debatterat alkohol och nykterhet. Jag har en ganska liberal syn på människors förmåga att själva ta beslut om hur de vill leva sina liv. Mitt liv, mitt ansvar.

Nykter student - går hur bra som helst! Alla är glada.

Om jag ändå ska försöka härleda nykterhetsbeslutet till något, så har det nog ändå lite med den där sista meningen att göra. Mitt liv, mitt ansvar. Utan att vilja propagera alltför hårt så vill jag ändå påstå att alkoholkonsumtion, stor eller liten, kan få stora konsekvenser för både den som har druckit och de som finns runtomkring. Det här vet alla om och jag tänker inte rabbla några dystra siffror om rattfylla, våld i hemmet och idiotiska fylleidéer som gått käpprätt åt helvete. Jag vet att ni vet.

Nykter bröllopsfest - finfint! Ingen gjorde bort sig, alla hade roligt.

Så, till den avgörande biten - är mitt liv tråkigt? Kan jag verkligen släppa loss? Absolut! Jag behöver inte kompensera något bristande självförtroende med alkoholens gränsupplösande inverkan. Jag kan sjunga, leka lekar och dansa - spik nykter! Jag kan till och med intyga att en fest med helt nyktra deltagare, är precis lika rolig som en fest med onyktra deltagare. Finns det inga nackdelar alls? Jo, det är ofta så att är man bortbjuden så har vin och öl valts med omsorg, medan det alkoholfria alternativet bruka sträcka över ett spann från Coca Cola till Ramlösa. Inte alltid så upphetsande.

Ska du bjuda på nyårsfest ikväll och misstänker att åtminstone en i gänget kommer att vilja dricka något alkoholfritt? Skit i Pommac och alkoholfritt vin, välj istället det här alkoholfria bubblet (eller det här med jordgubbssmak, åh så god), den här alkoholfria ölen, den här cidern eller den här drycken som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla den, men som är så otroligt god till kött. Alla finns i Systembolagets ordinarie sortiment.

Nyår när det är som bäst - helt nykter! 

Ta det lugnt med raketerna och spriten, det blir ett nytt år ändå. Gott nytt!

Trädgården som ska bli

Än så länge ligger trädgården i dvala. Det enda som rör sig där ute är mullvaden, som gör ett digert jobb framför ladugården. Hen, och en del annat i trädgården, ska vi ta tag i framåt vårkanten. 

Såhär ser vår framsida ut! Fotograferad med läsplattan inifrån vardagsrummet, så inte den bästa kvalitén. Men man ser ändå det väsentliga; landsvägen som går förbi, trägärdsgården som omgärdar gårdscentrat på tre sidor och så grusgången som leder till stora ingången. Längst ner till höger kan man också skönja en av flera rhododonreonbuskar som är planterade intill husfasaden. Om vi ska göra något på framsidan i år så är det att flytta de där buskarna, för vi är allergiska mot att ha perenna växter intill fasaden. Sedan får vi se, vi har planer på att så småningom bygga till en veranda på huset, och då blir det lite mer pyssel på framsidan.

(Bilderna lever sitt eget liv när jag lägger in dem via läsplattan, storleken går inte att ändra.)

Och baksidan! Bredvid det lilla brygghuset till höger i bilden, har de förra ägarna haft ett litet grönsaksland/potatisland. Där har vi tillfälligt grävt ner alla växter som vi hade med oss från Ekelund, och de måste först och främst få sig platser i den nya trädgården. Sedan ska vi bestämma om vi ska fortsätta använda den ytan för odlingen, eller se oss om efter en annan. Jag ser två fördelar med att välja en annan plats i trädgården: 1. vi kan hitta en yta som går att expandera och göra mycket större och 2. Kanske också en soligare plats, även om jag i ärlighetens namn tror att det blir ganska soligt här också (brygghuset står norr om den lilla odlingsplätten). 

Det som inte syns på bilden nu är trädgårdens västra och östra sida. På västra sidan står tre stora träd (björk och kastanj) som vi vill ta ner. De står väldigt nära huset och stjäl både solljus och vatten från gräsmattan. 

Det är planerna som ligger närmst åtminstone. Sedan har vi hundra till, men de tar vi efter hand. 

Året som gått

Gjorde du något 2015 som du aldrig har gjort förut? Ja, massor. Små saker som att stoppa korv, förlösa en kalv, försöka återuppliva en gris (det var tyvärr för sent), öppna ett ISK-konto och ha tea party. Dessutom åkte vi på charter för första gången och så köpte vi gården.

Semester på Gran Canaria i januari.

Genomdrev du någon stor förändring? Den största förändringen var nog att se att alla våra ihopsamlade slantar försvinna ut i rymden. Det gjorde de ju inte rent fysiskt utan vi köpte ju gården för dem, men det känns ändå lite konstigt att logga in på internetbanken och ha så lite pengar. Lite naket på något sätt, även om vi såklart har en bra buffert kvar och kommer att kunna spara pengar även framöver.

Vilket datum från 2015 kommer du alltid att minnas? 25 november, när vi fick tillgång till gården. Sen får vi se, just datum fastnar lätt i min hjärna. Många datum kring det här gårdsköpet; första titten, första budet, påskriften av kontrakten...jag har skrivit ner alla datum ifall de försvinner ur huvudet. 5 december kan också bli minnesvärt, men det får tiden utvisa. Jag håller tummarna för att det blir det!

Mattin sprang sitt första lopp den 1 maj
(det kan man knappast tro, ösregn och några få plusgrader).
Det gav blodad tand. 

Vilka länder besökte du 2015? Ovanligt många; Sverige, Spanien och Grekland. Vi var på chartersemester två gånger, en gång i januari och en gång i oktober. Nu känns det som att det kan bli långt till nästa gång, men vi har fått blodad tand och hoppas kunna spara åtminstone en liten summa pengar varje månad så att vi kan åka iväg om kanske 1,5 - 2 år igen.

Bästa köpet? Gården såklart! Och på juldagen köpte vi en ny diskmaskin, den gamla som fanns i huset var inte pålitlig för fem öre och drog förmodligen massor av el. Den nya är tyst, energisnål och rymmer 14 kuvert. Att man kan bli så fäst vid en apparat!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Hmm. Det beror på hur man menar, sådär innerligt glad och sorglöst lycklig, det var nog få gånger. Det är svårt att vara sorglös, för även om ens eget liv är fint som snus så är det många, många människor i världen som lider just nu. Det går inte att blunda för. Men för det mesta är jag väldigt glad och positiv.

Vad önskar du att du hade gjort mer? Ätit grönsaker och helt vegetariska middagar. Vi är i ärlighetens namn usla på att äta vegetariskt hemma, även om vi har blivit lite bättre på att ha grönsaker som tillbehör till middagen. Det har blivit lite mer sallader och kokta grönsaker, men de helt vegetariska middagarna har varit pinsamt få. Jag vill ju att vi ska vara ett föredöme och visa att det går alldeles utmärkt för en vanlig familj att äta vegetarisk hemma, men i år har vi nog snarare varit ett exempel på det motsatta. Fy!

Vad önskar du att du gjort mindre? Bråkat med min man. Fasen, vi har skrikit mycket på varandra i år. Vi har tagit några riktigt stora och tuffa beslut tillsammans, och det är väl så att när det kommer till sin spets så kommer olikheterna fram. En liten tröst är att vi inte går tysta och tjurar på varandra, utan säger vad vi tycker. Ja eller skriker det rakt ut...men men. Min stackars svärmor frågade försynt vid ett tillfälle, "men ni tycker väl om varandra?" och jag förstår att när man bara pratar om det som stör en hos sin partner, så kan det verka precis tvärtom. Fast det i själva verket är så att vi verkligen, verkligen tycker om varandra och att allt bråkande bara har handlat om att vi båda verkligen vill fatta rätt beslut för framtiden.

Vi firade vår tvååriga bröllopsdag med sommarfest för familj & vänner,
och sen utgång på stan.

Favoritprogram på tv? Jag har kollat på massor av serier i år! Både på tv, Netflix och HBO. SVT har briljerat tycker jag, vi har suttit bänkade framför både Jordskott och Bron. Varav den första var helt outstanding bra.

Bästa boken du läste i år? I år har det inte blivit så många djuplodade böcker, verkligheten har varit svår som den är med krig och hemskheter. Jag har läst hela Sandhamnsserien och den var bra!

Största musikaliska upptäckten? Jag har tydligen lyssnat på 860 olika artister i år (Spotify erbjuder en att göra en sammanfattning av ens musikår) men någon ny husgud har det inte blivit.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Vi ställde ut Rinkaby Gård på MAT2015 och fick massor av uppmärksamhet, både på plats och via ett fint reportage i tidningen. Jätteroligt, det känns som att vi är på rätt väg.

På MAT2015 tillsammans med bästa kollegan och mamman.

Var du gladare eller ledsnare jämfört med tidigare år? Ledsen är kanske inte rätt ord, men jag har känt mig nedslagen många gånger. Det har varit några kämpiga motgångar under året, och mycket sjukdom runtomkring oss. Vi har dock haft turen att hålla oss friska, och dessutom haft både jobb och ett (två!) fint hem. Så jag vill inte klaga!

vad spenderade du mest pengar på? Maten, hemmet och resor.

Vilken är din största insikt under 2015? Att jag orkar mycket mer än jag trodde! Många kvällar har jag känt mig mer eller mindre tillintetgjord och oroat mig något fasansfullt inför morgondagen, men när den nya dagen kom så var jag ändå fylld med mod och energi. Det har varit häftigt.

Vad är du peppad för inför nästa år? Jag längtar efter längre dagar, så att vi kan börja fixa iordning på gården! Taket på ladugården ska rensas på decennier av mossa, vi ska bygga hönsgård och ordna ett potatisland.

Bild från oktober, då vi flyttade alla växter till gården.

Skogsröj

Helgen mellan jul och nyår vigdes åt att röja i skogen. Vi är verkligen två novisar när det kommer till skog, men även ett otränat öga känner igen en rotvälta och förstår vad det innebär. Andra natten som vi sov i nya huset drog stormen Gorm in över Småland, och därefter har några oväder till passerat och dragit med sig lite träd. Fler än vi trodde faktiskt, men egentligen inte oväntat. Den förra ägaren hade sparat det här lilla partiet frösådda granar & tallar just för att skydda den yngre skogen bakom, och nu hade de gjort sitt jobb.



Många rotvältor var det, och de låg huller om buller. Egentligen kan både jag och Mattin köra med motorsåg, men jag vågade aldrig göra slutprovet under min kurs för ungefär 4 år sedan så han är den enda av oss som har körkort. Töntigt såklart, men jag tycker att det är lite läskigt och att vara rädd när man jobbar med maskiner och tunga ting (som träd ändå är) är en ganska farlig kombination. Så jag håller mig ifrån den biten. Å andra sidan är det alltid bra med en hantlangare som kan hämta brytjärn, fila kedjan och ordna med fika. Min roll alltså.



Min pappa var med oss i skogen. Han har mycket mer erfarenhet än vi vad vi har, en enorm kunskapskälla. Sedan löser han kanske inte alltid saker "enligt boken" men det brukar gå bra ändå. Det är sällan träden beter sig "enligt boken" heller. Dessutom är vi evigt tacksamma för att vi får låna hans maskiner, som verkligen underlättar grovgörat.



Vi har lite kvar, men det värsta är undanröjt. Som synes på bilden ovan så ska det mesta sågas och bli virke! Vi har en egen såg på gården, men den behöver lite kärlek & omtanke innan den är igång och därför sågar vi hemma hos mina föräldrar. En del ved blir det också, och förmodligen ett praktfullt valborgsbål av allt ris som ligger kvar.

En lyckad, avslutad husjakt

I januari skrev jag det här inlägget om vår jakt på hus. Då hade vi precis fått veta att huset vi gått och suktat efter i flera månader äntligen skulle komma ut till försäljning. Vi gick till banken och fick ett lånelöfte (helt chockade över att någon var beredd att ge oss det), vi gick på visning och sen tog det stopp. Det blev för dyrt. Vi gick aldrig ens in i budgivningen. Jämmer och elände. Vi la husplanerna på is, övertygade om att vi skulle behöva spara i flera år till innan det var möjligt för oss att köpa hus. Jag gick till banken och placerade alla mina pengar på ett låst fasträntekonto, bergsäker på att det skulle dröja länge innan de kom till användning.

Så blev det precis tvärtom.

I slutet av juni fick vi på omvägar höra att ett hus bara en liten bit bort i byn kanske skulle komma ut till försäljning. Vi pratade löst om att vi kanske skulle lägga en liten lapp i brevlådan, något i stil med "ungt par söker hus eller liten gård i Tävelsås, Kalvsvik eller Vederslöv". Efter mycket tjat från min käre make skrev jag till slut ut en sådan lapp, la den i brevlådan framför huset - och dagen efter ringde ägaren! Klockan var halv nio på kvällen och jag kunde inte svara eftersom jag jobbade, men på mobilsvaret hade en bestämd mansröst talat in "liten gård, slut" Det var allt!

Dagen efter ringde jag upp och jo, de skulle ju sälja. Jo, vi fick gärna komma och titta. Gärna redan om tre dagar. 

Vi var och tittade. Världens gulligaste pensionärer, som vi dessutom har träffat massor av gångar tidigare, visade oss runt och berättade. Jag var dock inte frälst. Lågt i tak och lite väl mycket pengar var det. Vi tackade och sa att vi skulle fundera, att vi skulle återkomma till den officiella visningen. Det gjorde vi och då var takhöjden glömd. Allting stämde, allt vi önskade oss fanns. Konstigt det där med tid - hur det kan släta över, förminska eller förstora precis som det behagar. Efter några dagars betänketid gav vi oss i alla fall in i budgivningen.

Alla som har varit med i en budgivning vet hur man påverkas. Det går så fort och det är mycket pengar det handlar om! Ständig hjärtklappning, huva. Vi budade mot en enda budgivare, men hen var tuff och höjde med ganska stora belopp varje gång. Till slut hade vi gått över vår egen gräns och blev ändå överbudade igen, så då sa vi stopp. Jämmer och elände. Det tog stopp den här gången också.

Så på eftermiddagen ringde säljaren och sa att om vi kunde tänka oss att buda bara lite över det senaste budet, så skulle de stoppa budgivningen där.  Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på det idag. Gissa vad vi gjorde? 

Jag lider lite med den andra budgivaren, som måste ha blivit väldigt snopen när hen ville buda över igen men inte fick. Och samtidigt är jag så otroligt tacksam över att vi fick den här chansen, för hur ofta händer det? Hur stor var chansen? Vi var mer eller mindre chockade den kvällen, och vågade inte tro att det var sant förrän alla papper var påskrivna. När vi sedan sågs och skrev kontrakten, så berättade säljaren att när de köpte huset på sjuttiotalet så hade de varit med om samma sak. De som sålde huset till dem, hade gått med på en lägre summa just för att de var de. Det var viktigt för dem att någon från byn förvaltade deras arv. Och nu var det då vår tur.

Här har vi precis skrivit på papperna. Säljarnas ansikten är suddade (men många av er som bor i Tävelsås vet förstås ändå vilka de är). I mitten sitter mäklaren. 

Det är sant! Nu är gården vår! Vilken glädje och lättnad!

Det är lite av en saga, det låter lite påhittat men precis så gick det till. Det var precis sådär "nyp-mig-i-armen-overkligt" när vi stod där med de påskrivna papperna i famnen på vår gårdsplan. Tänk att det blev såhär, tänk att just vi fick chansen. Kära H & B, vi ska verkligen göra vårt bästa för att förvalta ert arv på det allra bästa sätt man kan tänka sig. Tack!

Här stod vi med alla papper framför huset som vi skulle flytta in i drygt två och en halv månad senare. Galet. 

Tvärtemot

Nu är det bara några dagar kvar tills vi får tillträde till Tävelsås Björkholmen 5 och det ska bli så roligt! Jag ser framför mig hur vi sätter nyckeln i dörren och går in i vårt hus. Vårt alldeles egna hus, som vi gör vad vi vill med. Och det är ju inte bara ett hus, det är en hel gård med ladugård, uthus, sågverk, skog och beten. Jättestort!

Egentligen borde vi nog vara lite nervösa. Det är mycket nytt, men en del har vi redan klarat av. Att gå till banken och ordna med lån (idag ska vi lägga upp sista planen för hur lånet ska delas upp), budgivning, besiktning, skriva kontrakt, försäkringar. Det är en hel del som måste vara klart innan tillträdet, men också mycket som vi kan ta efter hand. Skogsbruksplanen till exempel, som jag inte förstår särskilt mycket av. Det är tur att vi har så många runtomkring oss som gärna ställer upp och visar hur det funkar.

Nej, vi är faktiskt inte alls särskilt nervösa. Jag känner mig alldeles lugn, för det här känns så rätt. Vi grejar det här. Vi har velat det här så länge, i så många år och nu äntligen kan vi påbörja den delen av livet. Som vi har längtat och väntat och hoppats. 

Alla runtomkring oss har dock inte varit odelat positiva till det här gårdsköpet, såklart. Det vore konstigt om alla tyckte samma sak. Det som förbryllar mig mest är att så gott som alla tycker att gården i sig är bra på alla sätt men att vi inte borde köpa gård - för vi är ju så unga. Vi borde istället resa jorden runt, volontärarbeta, ta studielån och studera i många år, eller ännu bättre, "leva livet" och supa upp alla pengar vi har sparat ihop. På något sätt lyckas vi göra omgivningen besvikna genom att vara tvärtemot och inte leva upp till förväntningarna om hur unga människor ska vilja leva. Vi har gift oss, skaffat fasta jobb och nu dessutom gått och köpt en gård. Så fasansfullt vuxet och opassande för ett par i vår ålder.

De orden fastnar. De gör mer ont än vad det kanske egentligen är tänkt, att få höra att man är tvärtemot. Att man inte får stöd och stöttning när man vill följa sina drömmar. Det gör mig ledsen och arg; att vi har sparat, planerat och funderat i massor för att kunna ta det här steget och investera i något som vi tycker är ett klokt beslut och så kommer någon och säger att vi inte borde göra det bara för att vi är så unga. Det är inte lätt att göra rätt, när man gör tvärtemot vad andra gör. 

Nu är det i alla fall så att om några dagar går vi mot strömmen och flyttar ändå in på Tävelsås Björkholmen 5, och de som motsatt sig det får finna sig i vårt beslut. Och de som har stöttat oss och glatt sig med att det blev såhär; vi är er evigt tacksamma. Varje hejarop har varit guld värt.

Svartvinbär i massor!

Sara Bäckmo som driver Skillnadens Trädgård tipsade i somras om att man kan klippa ner sina svarta vinbär ganska rejält efter skörd, och sedan ta tillvara på skotten som sticklingar. Jag har ju tidigare bara beskurit mina vinbär försiktigt på våren och tagit tillvara på de skotten, men i våras konstaterade jag att våra buskar var i behov av en större föryngringsbeskärning. Några av dem hade blivit väl stora medan andra inte tog sig riktigt så bra som jag hade velat, och kanske behövde en extra skjuts. 

Sagt och gjort, jag gick loss med sekatören! Vi har fem buskar i varierande storlek, vissa ganska yviga. De fick sig rejäla friseringar, och såg ganska snopna ut efteråt.

I min iver att driva upp fler buskar så hade jag först en tanke om att spara på alla skott, men det blev för många - vid 70 slutade jag räkna! Efter lite hjärtskärande sortering, där de allra minsta gick bort, återstod "bara" 60 st skott. Jag hade inte riktigt tänkt igenom idéen innan och saknade därför krukor till alla dessa. Nöden har ingen lag, och petuniorna som jag så omsorgsfullt planerat i mina nya fönsterlådor i våras for all världens väg.

Som luttrad sticklingstagare så hade jag inga förhoppningar om att alla 60 plantor skulle rota sig. De fick en tuff start i gassande augustisol, och några veckor fick de spendera på husets norrsida, där solen inte stekte lika hårt. Den hade dock redan hunnit gå ganska hårt åt de små bladen, och jag tänkte att lite spill får man räkna med. Men hur många av dessa 60 st sticklingar tror ni har rotat sig? Alla 60 st. Om de överlever vintern kan vi plantera en hel vinbärshäck vid nya huset!