Hur ska vi göra för att gå plus?

Det pratas otroligt mycket om hur vi ska sänka vår klimatpåverkan, men det uttrycket saknar en parameter. Vi måste prata om hur vi kan sänka vår negativa klimatpåverkan, och öka vår positiva påverkan.

Ett varnande finger höjs förstås direkt; många ogenomtänkta planer har satts i verket i ren välvilja. I grund och botten var det aldrig meningen att övergöda våra åkermarker eller tillverka hundratals ton med livsfarligt kärnkraftsavfall, meningen var att ge naturen en liten skjuts eller rent av avlasta den. Så gick det med det. Inte så genomtänkt, men vi har väl kommit längre än så? Idag när vi har så otroligt mycket kunskap även hos gemene man och dessutom helt klart ligger på minussidan vad gäller åtgärder för att rädda vår planet, torde det vara okej att ha som mål att inte bara stå på noll - utan till och med gå lite plus när det gäller klimatpåverkan.

Så vad gör man, rent konkret? Vad kan jag som vanlig människa göra för att inte bara minska min negativa klimatpåverkan, utan till och med gå plus? Hur ska man tänka? Jag tänker ungefär i de här banorna:

Situation: jag har 1000 kvm gräsmatta.
Negativ klimatpåverkan: jag kör runt en bensindriven åkgräsklippare några timmar i veckan.
"Neutral" klimatpåverkan: jag köper en eldriven robotgräsklippare, som laddas med el från vind, vatten eller sol.
Positiv klimatpåverkan: jag sparar en bit av gräsmattan som jag låter växa fritt. Där insekter, bin, humlor, fåglar och kanske rent av hotade ängsblommor får vara.

En kanske grovt förenklad situation, men ett exempel på hur man kan tänka. En annan mindre dyr och omständig situation, skulle kunna vara denna:

Situation: jag ska koka potatis till kvällens middag.
Negativ klimatpåverkan: jag tar vatten direkt från kranen ner i grytan, och kokar upp det utan lock.
"Neutral" klimatpåverkan: jag kokar först upp vatten i en vattenkokare och häller sedan över det i grytan, som jag har lock på.
Positiv klimatpåverkan: efteråt låter jag vattnet svalna, och häller det på mina krukväxter (förutsatt att det är osaltat!). Växterna får näringen som potatisen har släppt, och jag sparar lite vatten som annars skulle ha färdats hela den långa och krokiga vägen genom reningsverket innan det var brukbart igen.

Det här kan låta som jättelöjliga åtgärder, men många bäckar små och jag vill påvisa att det varken behöver ta en massa tid, kosta en massa pengar eller kräver år av studier för att vara med och rädda världen. Även små steg i rätt riktning tar en framåt på resan. Själv försöker jag övertala mannen att spara en bit äng här hemma, vi får se om det går vägen. Håll tummarna!

Små intressen växer upp

Jag tänker ibland på att de intressen jag hade som barn, har jag burit med mig genom livet och faktiskt haft stor användning för som vuxen, på mitt arbete. Nu har jag inga barn själv, men av diverse artiklar, debattsidor och diskussioner på sociala medier så förstår jag att många föräldrar oroar sig över sina barns intressen. Att de bara sitter med sina telefoner, att de spelar för mycket dataspel, eller att de inte gör något alls på fritiden. Vem har rätt att bestämma vad som är ett kvalificerat intresse för barn?

Som barn hade jag flera intressen, men de var inte särskilt storstilade. Ett intresse var att rita. Jag varken var eller är någon stor konstnärlig talang, detta trots att jag hade kunnat fylla en mindre matvarubutik med teckningar från mina tidiga år i livet. Däremot tjatade jag mig till en riktigt bra kamera under högstadietiden, och fotograferandet har förvisso aldrig varit min huvudinkomst men däremot ett fantastiskt bra redskap för den verksamhet som vi bedriver. Bra bilder säljer, och jag är evigt tacksam över att intresset för bild följde med mig upp i vuxen ålder.

Ett annat intresse var pyssel. Jag var fullkomligt besatt av pärlor, piprensare och flörtkulor. Många timmar ägnade jag åt att limma ihop dessa och pynta dem med snillrika detaljer såsom rörliga ögon, paljetter och tygbitar. Ojoj så många alster som skapades. Dessvärre med ett barns charmiga öga för färg och form, så det är knappast något som kommer att säljas för miljonbelopp. Intresset för att pilla med detaljer hängde med upp i åren, och idag sitter jag i Photoshop och knåpar ihop annonser, flygblad mm. Sådant som reklambyråer tar multumbetalt för, men som vårt lilla företag faktiskt kan göra på egen hand.

Så var detta två kvalificerade intressen med fantastiska framtidsutsikter, att rita huvudfotingar och limma ihop flörtkulor? Med facit i hand ja absolut, men där och då var det bara ett barns tidsfördriv. Små ganska larviga intressen, men som med tiden växte upp tillsammans med mig och idag både spar pengar och drar in pengar. Värt att tänka på.

Du har redan ett nätverk – att få upp ögonen för det

Som nystartad företagare så får man väldigt ofta tipset att nätverka, men det är något som får många människor att rysa av obehag. Nätverkande förknippas med tillställningar där man förväntas mingla runt och småprata med helt okända människor, och gärna presentera sitt företag på ett kort och koncist sätt (begreppet "hisspresentation" förekommer ofta i de här sammanhangen). Superläskigt. Men tänk på att när du startar ditt företag har du faktiskt redan ett nätverk!

Alla som du känner och som känner igen dig när de möter dig, de är dina kontakter. Det är ganska många. Dina föräldrar, morföräldrar, syskon, kusiner, sysslingar, gamla skolkamrater, grannar, fd grannar, arbetskamrater, barnens kompisars föräldrar, din frisör och så vidare i nästan all oändlighet. Men har du lika bra kontakt med alla, och vet alla var du arbetar med?

Ett enkelt sätt att hålla bra kontakt med sina kontakter är sociala medier (hur sjutton lyckades man förr?). Facebook och Instagram är toppen, för de är helt enkelt vanligast. Som en virtuell fikarast med alla man känner!  Till att börja med, våga skicka vänförfrågningar. Många människor vågar inte skicka vänförfrågningar, men å andra sidan blir man superglad när man får en. Sitt inte och fundera på vilka av de föreslagna vännerna som är tänkbara kunder, för det funkar inte riktigt så. De kanske aldrig kommer att köpa dina produkter eller tjänster, men däremot kanske någon av deras kontakter kommer att göra det. Låter det krångligt? Här är två verkliga exempel (namnen är påhittade men historierna verkliga):

• Rania är mamma till Mira som hade sin ponny inackorderad på mina föräldrars gård fram till 2011. Vi är vänner på Facebook, och stöter på varandra ibland i affären. Hon skulle ha en liten sammankomst med sina kollegor hemma, och hade via min Facebook sett att UF-företagaren som jag är rådgivare åt säljer ett slags tilltugg. Så hon frågade mig ifall de var bra, jag sa ja, och det blev affär. På så sätt var jag en bra kontakt för min UF-företagare fast jag inte köpte något själv.

• Sara är min mammas bästa vän från skoltiden (70tal/80tal). Vi är vänner på Facebook, men ses sällan i verkliga livet. Inför hennes mammas begravning hörde hon av sig till mig eftersom hon sett att jag rekommenderade en florist. Jag intygade att hon var duktig på sitt jobb, och det blev affär. På så sätt var jag en bra kontakt för den här floristen fast jag inte köpte något själv.

Ska man då använda sin privata Facebook eller Instagram som en reklampelare för sitt företag? Eller för andras? Nej, det ska man inte. Dina Facebookvänner kommer att tröttna om du bara delar företagsinlägg. Däremot är det ju så att oavsett sammanhang, så är man som egenföretagare alltid ansiktet utåt för sin verksamhet. Jag kan tycka att en bra och tydlig profilbild, ett vårdat språk och kanske inte allt för mycket gnäll är en bra bas. Vill man ta det steget längre utan att behöva dela för mycket av sitt privatliv, så är det en god idé att ta sig tid att gilla och kommentera andras inlägg, kanske dela artiklar som man tycker är tänkvärda eller fotografier som man tycker är fina. Och såklart – att då och då dela inlägg från sin företagssida. För det är bra att göra det ibland!

Summa summarum: du behöver inte springa på stela mingelpartys om du inte vill, du har faktiskt ett nätverk ändå. Få upp ögonen för det, se bara till att vårda det, så har du kommit en bra bit på vägen. Lycka till!

Tea party!

Här kommer en bildbomb från förra helgens tea party! 

Vi ska prata om barnen som inte finns

Det här med barn. Det är ett himla svårt och känsligt ämne, särskilt när man inte har några. Det blir så lätt fel. Jag har skrivit det här inlägget flera gånger och sedan raderat det, just för att det är så svårt. Den här gången ska jag inte göra det, den här gången ska vi prata om barn - och kanske framför allt om barnen som inte finns.

Om vi ska gå rakt på sak; vi har inga barn. Jag och min man alltså. Fastän vi är nyss fyllda 23 år båda två, och snittåldern för första barnet är 29 år respektive 31 år för kvinnor och män i Sverige, så anses det lite konstigt att vi inte har bildat familj. Jag kan förstå det på sätt och vis. Vi har ett fast förhållande, är till och med gifta, vi har fasta jobb och har dessutom nyligen införskaffat en bostad med alldeles för många kvadratmeter för två personer. Så visst, flera viktiga förutsättningar finns. Samtidigt tänker jag att det här med att skaffa barn, det är inte som att bocka av en packlista inför en resa. När allt praktiskt är nerpackat och klart, så är det bara att tuta och köra. Njae.

När och hur och varför man bildar familj, det är för mig något väldigt privat. Något som vi möjligtvis pratar om tillsammans med våra närmsta vänner, kanske med våra familjer men helst inte med bekanta eller helt okända. Dessvärre verkar det som om man som människa i "barnafödande ålder" helt enkelt får lära sig leva med kommentarer och frågor om barn. De här kommentarerna och frågorna kommer i en strid ström, några gånger varje vecka minst. Några exempel på vad som sagts och skrivits till oss framför allt under de senaste fyra åren:

"Köp en stor bil så att ni får plats med alla barnen!"

"Jaha när ska ni skaffa barn då?"

"Men ni VILL väl ha barn?"

"Jaja det säger ni nu men snart kommer barnen och då får ni annat att tänka på."

"Oh XX nu dröjer det inte länge förrän du också får barnbarn!"

"Nämen nu vill väl ändå XX ha några barnbarn?!"

"Stick iväg nu och se till att göra några barnbarn till XX!"

Allt det här är förstås sagt eller skrivit i all välmening, ofta med glimten i ögat. Min mening är inte att skuldbelägga någon, eller få någon att känna sig dum, men jag vill ändå på ett finstämt sätt mana till eftertanke. Var gränsen går för vad som känns okej och vad som inte gör det, är flytande. Jag vet själv inte riktigt var gränsen går, det kan bero på personen, på tillfället, eller kanske till och med på platsen. Till exempel så tycker jag verkligen inte att det är konstigt om någon går husesyn hemma hos oss och säger något i stil med "jaha här kanske det blir barnrum med tiden?" när de tittar in i de två tomma sovrummen vi har på ovanvåningen. Jag känner mig trygg i det, för jo, så är det ju tänkt. Att prata om barn i största allmänhet, allt från hur lång tid det tar att få på två overaller innan man ska till förskolan till hur mycket man kan sakna en liten person som ägnat det senaste dygnet åt att skrika halsen av sig, det är helt okej. Även om man inte själv har barn så kan man nog mycket väl tänka sig in i den typen av situationer, och dessutom dela ett ögonhimlande åt livets alla små utmaningar. Att däremot stå och prata med en bekant till någon av våra föräldrar på en studentskiva någonstans, och få den fullt allvarliga frågan "jaha är det barn som gäller nu då?" känns mindre okej. Vad ska man svara? Förväntar sig denne ytligt bekanta person att vi ska svara något i stil med "jaaa och du är den förste som får veta!"? 

Sådär, nu har vi pratat om barnen som inte finns. Vi har inga barn och så är det, hur konstigt det än låter. Nog pratat om det, nog frågat och nog kommenterat. Inte bara för vår skull, utan också för alla andras skull; snälla sluta upp med det här barntjatet. Det finns de som lider i det tysta, som inte kan få barn och vars sår gång på gång slits upp av att någon taktlös fummelfjant som bara måste kommentera barnens icke-existens. Michaela har skrivit ett tänkvärt inlägg om det. Det finns massor av andra saker som man kan prata om istället. 

Snö igen

Så blev det snö ändå! När jag skulle åka till jobbet dalade stora, tunga snöflingor från skyn. Den här vintern har vi fått mer snö än på flera år, underbart! Franz är inte lika förtjust i den här väderleken och går helst inte ute. En god vän frågade om han fångade några möss och visst, det hade han säkert gjort om han en enda gång stannade ute mer än två minuter. Det bli förmodligen bättre framåt våren när det blir några plusgrader...

 

  

 

 

 

På eftermiddagen hade allting smält bort igen och det kändes som vår i luften, jag kunde nästan höra tofsvipan drilla. Märkligt väder, men kanske typiskt för den här årstiden.

Trägen vinner

Småland. Jag vet precis vilka bilder man får i huvudet av det ordet. Röda små stugor, mjukt inbäddade i metertjock snö och med rök bolmandes från skorstenarna. Eller en somrig, blomstrande äng omgärdad av en väderpinad gärdsgård. Småland är allt det här för mig också, men egentligen är det nog den här tiden, med dess väder och färger, som är mest småländsk för mig.

 

 

 



Vårvintern. Den gråa, kalla, blöta årstiden mellan pinande vinter och knoppig vår. Den sätter tålamodet på prov, för nu längtar både kropp och sinne efter solens varma strålar! Så är Småland, åtminstone får smålänningen. Ett kargt, kallt och prövande landskap. På sina håll blött och sumpigt, på åter andra hårt och överröst med den så många gånger förbannade stenen som i hundratals år har fått människor att kröka rygg och hungra. Härda ut, vänta, hoppas. Månne det komma en vår snart.

 

 

 



Så är Småland, egentligen. Trägen vinner - snart kan vi vandra på en somrig, blomstrande äng igen! Det är bara att härda ut.