¤
Hi out there.
Idag har jag sovit, kollat på Spirited Away (Har en hemlig crusch på japanska barnfilmer) målat mina naglar och varit med Mattin. Nu fick ni en liten inblick i mitt liv.
Pratar med min goda vän Saskia på msn, hon har (OMG) aldrig varit på en konsert. Hur förklarar man den underbara konsertkänslan för någon som aldrig varit på en? Lite svårt. Det kanske är olika för alla?
Jag tycker att det är sådär, i början av en konsert så känns det mest "Jaha, vad kul, lika bra som vanligt..." oftast står jag med kameran i högerhanden, och då känns det inte så mycket ändå. Man bara knäpper och knäpper och byter skärpedjup.
Klick klick.
Men sen, mot slutet när hela publiken hoppar och tjoar och tjimmar. Då händer det. Jag förstår varför folk gråter. Varför man skriker. Själv känner mig alltid som en idiot efteråt. Shiet, jag dansar så himla dåligt. För jag dansar alltid, eller, småskuttar iallafall...
Sen finns det inga känslor kvar, inga skutt eller liptendenser, jag blir helt tooom. Som en uppäten konservburk ungefär. Och smålängtar tills nästa konsert, ofc.
Lite låtar som får en sådär härligt konsertsugen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar