Vackraste vackra

¤
Fröken Ö är den finaste bloggen jag vet.
Så lugn.
Inte som en annan.
Ständigt stirrande, irrande springande in i framtiden.
Utan egentliga mål, bara det går framåt i ungefär den riktning som man tänkte sig sekunden innan.
För i sekunden efter har man ändrat sig.

I sprickan mellan då och nu rör sig inte tiden, inte kroppen eller världen. Bara tankarna har en förmåga att slita sig från det diffusa begrepp vi kallar tid, att till skillnad från alla fysiska medel kunna röra sig lika skarpa, lika vassa och klara över eoner av tid, kroppar och rörelser.
Att finnas till bara i ögonblickets ögonvrå, i en backspegel i en bil i hög fart.
I en spricka i tiden som är för liten för fysik.

Kroppen är bunden.
Världen är bunden till tiden likt en ballong i ett snöre. Ständigt ippande vippande mot himlen, medan luften sakta sipprar ut. Ständigt knyckiga panikslagna rörelser, i visshet om slutets likgiltighet.
Från det man är född utför man ständiga dödsryckningar i hopp om att knyta upp sin knut och sväva fritt.

Tankar är fria därför att de inte begränsas av tid, utan endast av vår förmåga att minnas och glömma. En tanke kan komma och gå likt en gengångare i vår hjärnas invecklade korridorer, medan en rörelse endast har kraften att finnas till den stund den tar att utföra, precis som allt fysiskt.
Alla rörelser, alla ting och material är lätta att förlora just på grund av deras fysiska begränsningar. De kommer att sippra ut, att stilla försvinna i intet.

En tanke begränsas inte av fysiska lagar, eftersom den själv inte är fysisk. Precis som tid är tankar ett diffust begrepp, men de är inte lika. Tid är orubbligt, oavsett ansträngningar kan vi inte få tiden att röra sig annorlunda än den gör. Tiden är det spann som markerar sträckan mellan början och slutet. Tid är i högsta grad fysiskt.
Tankar har början, men inga slut. De växer likt osynliga träd i världen, oberoende av väder och vind. De växer i tidningar och tv, i rykten och historier, i sånger och böcker, i människors tal och text. De växer långt nere i havens syrefattiga bottnar och långt ut i öknens sand, i alla tänkande varelsers sinnen.
Framförallt i våra sinnen.

Tanken genomsyrar allt som växer och lever. Medveten som omedveten påverkar den sin omgivning och axlar det enorma ansvar som dess existens berättigar.
Likväl är den fri.
Den är inte begränsad vare sig av tid eller utrymme eller mängd. Tankarna har inget slut utan fortsätter att tänkas även om eoner av år. Tankar är inte fysiska, men bakom varje fysiskt ting finns en tanke, ett osynligt träd som sträcker sina rötter och grenar över världen.

Vi bör därför fästa större vikt vid vad vi tänker än vad vi äger.